Varför är detta en sådan konfliktfylld fråga inom feminismen? Och då menar jag inte inkluderande språk, för så vitt jag vet finns inte många som kämpar för att radera ordet "kvinna" ur språket. Vad jag undrar är snarare varför transaktivism för så många feminister inte ses som feminism. Utan som ett hot mot feminismen.
För det första: Det som transmän, transkvinnor, icke-binära och intersexuella upplever kan ju inte kallas något annat än könsförtryck. Är inte könsförtryck en ganska viktig, rentav grundläggande, fråga för feminismen?
Det förtryck som transpersoner utsätts för brukar kallas "The Gender Binary" - det binära könssystemet. I korthet fungerar det systemet så att alla människor på jorden delas in i två binära kategorier av kön där man bara kan vara antingen det ena könet eller det andra, utan någon möjlighet till variationer däremellan.
Det är ett system som vi alla är intimt bekanta med. När man kategoriserats in i ett av könen följer en rad andra förväntningar som även de är baserade på att en person bara kan tillhöra antingen det ena eller det andra.
I verkligheten har naturen skapat är en stor variation av mänskligt kön, könsidentitet och könsuttryck som hoppar mellan de olika "kategorierna" och snarare kan beskrivas som att befinna sig någonstans på ett spektrum än i ett binärt system.
För det andra: För mig är det naturligt att det är en grundläggande fråga för feminismen att bekämpar detta könssystem och det förtryck det bidrar med, inte bara för att systemet uppenbarligen är nära kopplat till patriarkatets syn på kön utan för att förtryckande system - vare sig de är patriarkala, rasistiska, koloniala eller homofoba - hänger ihop.
För att lyckas bekämpa ett av systemen måste man bekämpa alla de andra. Att kämpa för att krossa patriarkatet utan att samtidigt kämpa för att krossa t.ex vår kulturs djupt rasistiska system är således garanterat att misslyckas.
Det är inte jättesvårt och de flesta organisationer, aktivister och rörelser förstår idag att förtryck hänger ihop och samverkar med varandra - såväl på samhällsnivå som inom en enskild individ - och att man inte kan bekämpa fattigdom utan att också bekämpa könsförtryck och rasism, eller att man inte kan bekämpa klimathotet utan att samtidigt arbeta för jämlikhet och kvinnors rättigheter.
Lika omöjligt är det att slita ut ett av alla de olika förtryck som en individ drabbas av och säga till den personen att hon är välkommen in i den feministiska kampen - så länge hon bara problematiserar det förtryck hon möter i egenskap av kvinna, och inte i egenskap av sin hudfärg, etnicitet, sexualitet, klass eller könsidentitet. Det skulle kanske gå om du är en vit, heterosexuell, cis-könad kvinna från övre medelklassen. Kanske.
Med andra ord har jag svårt att förstå många feministers oro för att den feministiska kampen ska "splittras" och "urholkas" om man breddar feminismen till att inte bara kämpa mot det som klassiskt brukar kallas kvinnofrågor, eller könsmaktordningen, utan mot alla förtryckande maktstrukturer. Att alla förtryck som drabbar en individ i detta djupt patriarkala samhälle vi lever i, därmed är en fråga för feminismen.
Men för många feminister är frågan om att inkludera andra "gruppers" kamper förutom kvinnokampen i feminismen djupt oroande. De ser det som en ödesfråga för hela feminismens framtid. För dem är hela den feministiska kampen och de framsteg som gjorts i dess namn hotade om transkampen och andra förtryckta gruppers kamper måste inkluderas i den feministiska, eftersom detta enbart leder till att försvaga och splittrar feminismen.
Och, här är det jäkliga: För oss på den andra sidan är det också en ödesfråga. För oss är idén att dela upp olika typer av oskiljbara förtryck i syfte att "ena" den feministiska kampen i en ”kvinnokamp” ett lika stort hot mot feminismens framtid som en relevant politisk rörelse. För varför ha en "kvinnokamp" som aldrig ser till helhetsbilden, och därför aldrig kommer lyckas skapa verklig förändring?
Vi pratar alltså om en grundläggande skiljelinje inom feminismen, en skiljelinje som inte sällan förminskas till nåt utrop om att feminister alltid "tjafsar" med varandra.
Jag tycker skiljelinjen illustreras rätt väl av Cissi Wallins text i Expressen nyligen. Under rubriken ”feminismen är inte en faddergala för alla” beskriver hon sin oro över att ”transfrågan mer och mer börjat definiera kvinnokamp” och slår därefter fast att ”feminism är inte en faddergala för alla världens utsatta, inte heller en tombola där man kan kasta ner vad som helst, bara det känns viktigt eller bra för en själv.” I den feminism hon däremot skriver att hon vill se kommer "tjejer och kvinnor stå upp för sin rätt till en egen kamp” och feminister som drabbas av och kämpar mot andra former av förtryck utanför kvinnoförtrycket beskrivs som ”mänskliga människor med olika intressen” men dock "intressen" som inte får ”urlaka vår viktiga kvinnokamp till ett jippo där alla får vara med på precis vilka villkor som helst.”
Intressant nog illustrerar den efterföljande debatten precis lika väl problemet med just denna syn på feminismen. Till exempel när Wallins följare börjar gissas i hennes kommentarsfält på Instagram om varför unga tjejer, citat, ”vill ta farväl av kvinnoskapet” (dvs definiera sig som det de är) eller vill ”skära av sig brösten för att de lärt sig hata att vara kvinna” (dvs, korrigera sitt kön). Där hade kanske den feministiska analysen mått bra av att människor med faktiskt levda erfarenheter deltog. Jag tror personligen inte det hade ”splittrat” eller ”urlakat" feminismen. Däremot kunnat bidra till att skapa en feministiska analys som faktiskt kan förändra vår patriarkala, rasistiska, homofoba och transfoba kultur.
Och detta är, för mig, den springande punkten. Jag har inga problem att förstå varför man vill att den feministiska kampen ska vara en kamp fokuserad enbart på kvinnors erfarenhet av att vara just kvinnor i en patriarkal värld, och låta andra grupper föra sina kamper på annat håll. Det skulle vara så mycket enklare.
Men jag tror inte enkelhet är eftersträvansvärt när man vill förändra ett samhälle. Det skulle nämligen också göra feminismen till en rörelse som slåss mot reducerad, ja, rent av felaktig, bild av verkligheten. Och en politisk rörelse som kämpar mot en felaktig bild av verkligheten kan aldrig skapa riktig förändring. Varje politisk rörelse - från vänster till höger - måste våga se sina egna maktstrukturer. Och bekämpa dem.
En feminism baserad på en svartvitt, förenklad bild av hur samhället ser ut och där motstridiga röster som vill bredda denna bild anses "splittra" rörelsen, skulle i mina ögon riskera att sluta vara en politisk rörelse och istället bli en politisk sekt.
Och politiska sekter som är ängsliga för att se hur allt hänger ihop för att det blir svårare för deras privilegierade ledare att kalla sig själva "krigare" och "radikala", har jag fått mer än nog av.
