Min twitter

Thursday, July 11, 2019

"I got rid of all my Colin Firth movies in case they consider it erotica"

Det är intressant att se de första rapporteringarna om domar efter den nya samtyckeslagen infördes. Det är för tidigt för att få en bild av hur lagen fungerar, men nyligen kom t.ex första fällande domen i högsta domstolen där en man fälls för det nya brottet ”oaktsam våldtäkt” som innebär (det självklara) att det inte längre krävs att man har uppsåt att våldta för att kunna begå en våldtäkt. Det räcker att man varit oaktsam i att ta reda på att den andre personen deltar frivilligt.

Just delen om oaktsamhet i den nya lagstiftningen var den jag personligen var mest glad att se införas. Jag förstod aldrig varför debatten samlades så mycket kring samtyckesparagrafen när oaktsamhetsrekvisitet var så grundläggande.

Överhuvudtaget var jag en av de som var kritisk till hur den mediala debatten runt samtyckeslagen fördes. När debatten runt att införa en samtyckeslag gick som hetast var jag en av de feminister som var - och är - skeptisk till hur vi hanterade det.

Jag vet inte om ni minns det men det var en lång period från ca 2014 när varje rapportering av en våldtäktsdom, varje ny statistik om våldtäkt och övergrepp och varje sexualpolitisk diskussion avbröts av någon som ropade ”samtyckeslag NU” och tvingade diskussionen att handla om juridik istället för hur vi kan förändra den kultur vi lever i. Ja, jag vet att de två hänger ihop. Men en av de kan inte så totalt dominera den andra.

Det måste gå att ha mer än en talespunkt i huvudet samtidigt.

Det var till och med så att även när alla inklusive Madeleine Leijonhufvud sa att en friande dom INTE hade blivit annorlunda med en samtyckeslag, så kom det ändå alltid in någon i våra diskussioner om de kulturella mekanismerna bakom nyss nämnda friande dom och ropade om att vi måste införa samtyckeslag NU.

Detta var - och nu vill jag vara väldigt tydlig - personer med en annan agenda än alla de feminister som ihärdigt jobbade både med att förändra lagen OCH lyfta fram de kulturella mekanismerna. För det går att göra bägge samtidigt. Vilket engagerade feministiska grupper under denna period väl visade.

För mig var problemet med debatten runt samtyckeslagen främst att varje debatt om att förändra vår kultur ständigt förvandlades till en debatt om att förändra lagstiftning. Men lagstiftning är ett trubbigt instrument för att skapa kulturell förändring - det riskerar alltid att slå snett eller inte träffa just den yta man vill träffa.

Se bara på hur svårt det är för de som vill införa porrfilter eller förbjuda våldsporr att förklara hur det ska gå till utan att samtidigt bli ett grovt moralistiskt förbud mot viktiga sajter om normbrytande sex och fria sexuella uttryck.

Därför måste en diskussion om att förändra lagstiftning alltid vara i viss mån kritisk. Även från den sida som är positiv till lagstiftningen. Vi kan och bör inte kräva att alla feminister sluter upp bakom en lagstiftning utan ett visst mått av hälsosam skeptisk. Men till och med nu flera år senare får man höra att skeptiker till lagstiftningen var "sura gubbar" eller till och med kvinnohatare. Det gör mig lite orolig för framtida debatter.

En av feminismens största uppgifter är att äga våldtäktsdebatten. Vi vet hur det blir när feminismen har en backlash och våldtäktsdebatten ägs av högerpopulister, moralister eller Pär Ström-are. Vi vet att det finns starka krafter som vill fokusera våldtäktsdebatten till att handla om ”falska” våldtäktsanmälningar, offrens skuld, kvinnors sexualitet eller invandrare. Inte på grund av någon omsorg av våldtäktsoffer utan eftersom det gynnar dessa krafters agenda.

Feminismens största uppgift är att hålla debatten ren från de med en annan agenda än att minska våldtäkter och skydda våldtäktsoffer. Och det enda sättet vi kan göra det är att formulera egna svar på dessa krafters påstående att man kan ”lösa” våldtäktsproblematiken genom att stoppa invandringen eller förmana kvinnor att förtrycka sin sexualitet.

Idag har feminismen formulerat ett sådant svar. Det svaret kallas våldtäktskultur och förklarar våldtäkt som ett kulturellt samhällsproblem, inte ett individuellt kvinnoproblem, och något som (i olika grader) finns i alla länder, alla kulturer, alla religioner och alla samhällsklasser.

Jag var en av de som arbetade hårt med att rikta in den feministiska våldtäktsdebatten i Sverige på att prata om våldtäktskultur istället för att diskutera hur kvinnor kan skydda sig eller manifestera mot individuella våldtäktsfall. För mig var detta enda sättet att börja tackla de övergripande kulturella mekanismerna bakom våldtäkt - sexism, objektifiering, slutshaming, misogyni och traditionella, binära könsroller.

Därför var det en frustrerande period när samtyckeslagen förvandlade alla diskussioner om kultur  till diskussioner om juridik, även om jag förstås såg nyttan av att även förändra juridiken. Men jag tror att genom att granska oss, hur vi hanterade denna period och fundera på lagstiftningens trubbighet och hur den bäst eller sämst kan användas i våldtäktsdebatten, så har vi med oss mycket in i framtidens debatter där vi måste fortsätta formulera svar mot krafter med en annan agenda än att förändra våldtäktskulturen.