Min twitter

Sunday, January 24, 2021

"I remember when I lost my mind, there was something so pleasant about that place. Even your emotions have an echo, in so much space"

Häromdagen twittrade Anne Ramberg, f.d generalsekreterare i advokatsamfundet, följande. ”Intervjun i @carinbergfeldt med den förorättade damen som upplåtit sin bostad och säng åt Assange är rätt plågsam. Den som inte läst förundersökningen bör göra det. Att nu skriva bok och göra karriär på vad som beskrivs som övergrepp framstår som tveksamt.

Ramberg syftar på boken I Skuggan av Assange där Anna Ardin skriver om det hatdrev och den hotbild hon levt med sedan hennes namn och de anklagelser mot Julian Assange hon och en annan kvinna gjorde 2010 läckte ut till media. För oss som var med när Assange-fallet svepte över världens känns Rambergs tweet som att slungas tio år bakåt i tiden.

Även då kastades samma insinuationen fram om att en kvinna som frivilligt går hem med och har sex med en person på något magiskt sätt inte kan råka ut för ett övergrepp. Samma idéer om att en kvinna som berättar om övergrepp gör det för att tjäna pengar/bli känd (trots att de enda som bevisligen "gjort sig en karriär" på Assange-fallet är de antifeministiska bloggare, tyckare och debattörer som agerade pöbeldomstolar och upplät sitt kommentarsfält till lynchmobbar enbart för att driva klicks till sina egna sidor). Då som nu.

Tio år och en Metoo-rörelse senare har ingenting hänt? Har inget förändrats på den spelplan vi kallar det offentliga samtalet på tio år?

Angående Metoo-rörelsens effekter är Anna Ardin själv inne på flera kloka tankar. I en av sina intervjuer beskriver hon hur Metoo-rörelsen "stannade av och blev främst ett drev mot utpekade kändisar. Istället för en bred rörelse som förändrade spelreglerna blev några enskilda spelare jagade" (SvD 22 januari).

Hur många kändismän som än blivit "cancellade" är det knappast till någon nytta om inte det offentliga samtalet - spelplanen - förändras. Dessutom måste det idag vara rätt få som inte förstår att en feminism som skapar acceptans för drev-domstolar i sociala medier, i längden gör mer skada mot kvinnor som grupp än det skadar några enskilda män. 

De senaste årens utbredning av cancelkultur, namnpubliceringar av icke-dömda, moraldomstolar och sociala medier-drev kommer i förlängningen enbart leda till att fler kvinnor tvekar att anmäla. Så låt i alla fall oss feminister inte bidra till det.

En feminism som använder sig av sociala medier-drev mot icke-dömda - även om dessa drev har ett "gott" syfte som att ge upprättelse åt någon man anser vara offer - leker med elden. Drev och näthat drabbar som bekant ofta kvinnor hårdare än män. Ju större acceptans samhället utvecklar för sådant, ju svårare kommer det också bli för kvinnor att befinna sig på nätet.

En annan sak som tweeten från f.d generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund får mig att tänka på är vad lite den har att göra med lagstiftningen. 

Att Ramberg tycker det är relevant att påpeka vem Ardin bjudit eller inte bjudit hem till sin bostad grundar sig inte i vad lagen säger om vem man får eller inte får bjuda hem. Det har faktiskt ingenting alls med lagen att göra. Vad det grundar sig i är patriarkala myter om hur ett "riktigt" offer för övergrepp ska bete sig - före, under och efter - för att inte avfärdas eller skuldbeläggas i vår kultur. 

Jag har ibland en känsla av att vi feminister i alltför hög grad förflyttat den offentliga debatten om sex och samtycke till en debatt om lagstiftning och juridik. Missförstå mig inte, juridiken är givetvis en central del av alla debatter om samtycke. Men samtidigt kan varje debatt eller uppror eller hashtag inte ha det som fokus. Risken med det är att ribban för feministiska samtal om sex i framtiden blir "inte våldtäktsman!" Och där kan den inte ligga. I alla fall om vi nån gång vill förändra spelreglerna.

Wednesday, January 20, 2021

"Is something wrong, she said. Of course there is, you're still alive, she said"

Jag gräver i mina gamla blogginlägg tills jag hittar dem, inläggen jag skrev under de där veckorna under 2010 när nyheten att Julian Assange anmälts för övergrepp blev en världshändelse och det enorma, flagranta, oreserverade kvinnohatet vi alla vet alltid finns där under ytan ogenerat intog strålkastarljuset.

I många år har berättelsen om fallet Assange utmålats som en berättelse om en man som hängdes ut av media som våldtäktsanklagad innan han var dömd i en domstol. Vilket stämmer. Eller som en berättelse om när feminism går för långt och saker som inte är våldtäkt börjar kallas för våldtäkt. Vilket inte stämmer.

Men den riktiga berättelsen om fallet Assange handlar om detta: Vad som sker när man anmäler en Populär Man för övergrepp.

Några månader innan Assangefallet svepte över världens nyhetssidor hade Uppdrag Granskning avslöjat hur ett helt samhälle vände sig mot en ung flicka som anmält en skolkamrat i Bjästa för våldtäkt. Programmet väckte starka reaktioner eftersom det så intimt skildrade hur en våldtäktskultur fungerar. Det var, äntligen, svårt för de flesta att värja sig mot det som visades upp. I programmet fick vi höra alla de patriarkala myter som är så centrala i att bygga upp en sådan kultur, från myten ”han är inte en kille som behöver inte våldta någon” till myten om hur ett ”riktigt våldtäktsoffer” beter sig

Vi fick också se vad som faktiskt händer med alla fina ord om hur vi som samhälle tar avstånd från våldtäkt  när den som blir anklagad inte är någon okänd gärningsman som lätt kan avskärmas från oss andra utan istället en populär kille som alla känner och som är en del av samhället, en del av av oss

Det som händer är att samhället blir besatt av att dela upp våldtäkter och sexuella övergrepp i "riktiga" våldtäkter och "inte riktiga" våldtäkter. Att sitta och minutiöst förflytta linjen dem emellan (helt beroende på vem som blir anklagad och hur nära hen är den egna gruppen) blir för många det enda våldtäktsdebatten går ut på.

Bilden av en "riktig" våldtäktsman blir aldrig så tydlig som när samhället febrilt ska försöka avsvära sig allt kollektivt ansvar för en Populär Mans övergrepp. För att till varje pris undvika att våldtäkt ses som ett samhällsproblem vi gemensamt behöver tackla genom att granska vår egen kultur, ska en "riktig" våldtäktsman helst framställas som så långt från majoritetsbefolkningen som möjligt. Allra helst som någon som med en annan etnisk eller kulturell bakgrund än oss andra. Och, i de fall det inte går, som någon som står "utanför samhället."

I kölvattnet av tisdagens Kalla Fakta - decennium i Assanges skugga kommer det komma personer som påstår att det kvinnohat som flödade på nätet efter nyheten om Assange blev känt inte alls handlar om kvinnohat. Att det handlar om politik. Om rättssäkerhet. De kommer peka på olika detaljer om fallet som i efterhand blivit kända för allmänheten, och säga att det är dessa saker som är orsaken till att ilskan och drevet mot kvinnorna blev så stort. Men vi som var med vet att det är lögn.

Hatet som riktades mot kvinnorna såg exakt likadant ut från dag 1, när fallet först blev en nyhet, som det gjorde efter att förundersökningsprotokoll och andra detaljer läckt ut. Det handlade inte alls om ett drev utlöst av något intellektuellt ställningstagande kring omständigheterna. Bara reflektionsmässigt, djupt inrotat kvinnohat.

Vi minns de uttalat liberaler som påstod att individen inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Vi minns de vänstermän som avhumaniserade två medmänniskor genom att kalla dem honungsfällor och CIA-spioner. Vi minns "integritetsombudsmannen" Pär Ström, som i sin iver att vara kämpe för all form av rättssäkerhet blev den som först i den svenska bloggvärlden hängde ut en av kvinnorna (som då befann sig under dödshot) med namn och bild på sin blogg. Och sedan glatt lät en ilsken mobb agera pöbeldomstol i sitt kommentarsfält.

Vi lärde oss varför en feministisk analys fortfarande i allra högsta grad behövs även när ze big freedom-loving men with ze big freedom-loving brainz tänker högt kring frågor som att kunna säga nej till en viss form av sex bara för att man frivilligt gått med på en helt annan.

Men det som jag minns från denna tiden var också hur tydligt systerskapets roll blev för mig. Ordet systerskap hade känts lite luddigt för mig innan. Inte längre. 

Systerskap handlar inte om nån sorts blind lojalitet mot enskilda kvinnor "för att de är kvinnor". Systerskap handlar inte om att ta ställning i enskilda rättsfall man inte vet något om. Vad systerskapet handlar om är helt enkelt att inte avfärda kvinnors berättelser baserat på vem den anklagade är. Och om att aldrig, någonsin låta någon bli utsatt för det de två kvinnorna blev utsatta för, inte utan att vi andra gör kraftigt motstånd mot den typen av urgammal, reflektionsmässig, patriarkal mytbildning som drar igång när en populär man anklagas för övergrepp.