Just off the key of reason

Ett år tog det. Ett år efter att kvinnor över hela världen gått ut och beskrivit sina gemensamma erfarenheter av en vardag där deras kroppar ses som ständigt tillgänglig för tafsande händer, sexuella anspelningar, övergrepp, trakasserier och sexistiska ”skämt” de förväntas skratta med i. Ett år efter att kvinnor över hela världen delat berättelser som tillsammans bildar ett mönster, eller, snarare; en helhetsbild av en global kultur.

Ett år tog det för metoo-kampanjen att landa i ständiga rop om mäns rätt att inte behöva oroa sig för hur deras beteende ”misstolkas” av kvinnor och berättelser om hur män fått sina liv förstörda av metoo och någon sorts allmän tillbaka-till-50-talet-stämning där övergrepp slätas över för att de hände "för länge sedan" och ofrivilligt sex ifrågasätts för att offret även haft frivilligt sex med gärningsmannen.

Allt sådant man skulle hoppas att vi inte längre behöver diskutera. Lite som när Julian Assange blev anklagad för våldtäkt och det visade sig att män i offentligheten, män i maktpositioner och ”vanliga” män på gatan tror att våldta en person som sover är en ”gråzon” och att det är något vi faktiskt måste prata om.

Ett år efter metoo hånar USAs president en kvinna som anklagat en högt uppsatt man för sexuella övergrepp. Och säger att vi lever i en ”scary time” för unga män eftersom de kan bli anklagade för sexuella övergrepp.

Och riskera repressalier, får man väl anta att han menade att tillägga. Eftersom kvinnor anklagat män även tidigare, men att det idag skett en skiftning där vi har börjat förstå att även sådant som tidigare trivialiserades som pojkstreck och även sådant som populära ”frat boys,” män i maktpositioner och, eh,”gentlemän” sysslar med idag kan kallas för vad de är - sexuella övergrepp.

För de som inte hängt med i denna skiftning och som fortfarande tror att medvetslöshet kan kallas samtycke och att en hand mellan benen på en kollega kan kallas för ”klumpiga raggningsförsök” – ja, för dessa unga män kan det nog vara en pretty fucking scary time.

Det som slår en mest när man ser alla som oroar sig för och frågar sig hur män ska slippa ”få sina liv förstörda” av metoo är att de alla tycks missa det uppenbara svaret på sin egen fråga.

Vi har ju som samhälle i alla tider ansett att det bästa sättet för kvinnor att undvika att bli offer för övergrepp är att alla kvinnor gemensamt minskar sitt eget handlingsutrymme och anpassar sina liv efter någon sorts allmän, ständig Risk Att Våldtas. Därför vore det ju jättemärkligt att inte ge män samma råd när man nu diskuterar hur de ska slippa bli offer för övergrepp.

De som oroar sig för att mäns risk att bli felaktigt anklagade och utpekade får helt enkelt börja uppmana män att ”skydda sig” på samma sätt som de alltid uppmanat kvinnor. Att inte dricka för mycket alkohol. Att inte följa med okända kvinnor hem. Att alltid tänka på hur deras beteende kan "tolkas" av det motsatta könet. Att alltid kontrollera sig själva och sin omgivning, i alla fall om de  ska slippa bli skuldbelagda för eventuella övergrepp de utsätts för.

Där har ni ert svar.

Vi som däremot alltid har ansett att det är en mycket dålig lösning för ett civiliserat samhälle att lägga ansvaret för att ”skydda sig” mot övergrepp på kvinnor, kommer förstås aldrig ge unga män dessa ovanstående ”råd.” För oss kommer svaret aldrig vara att uppmana män och pojkar att minska sitt eget handlingsutrymme. Det kommer heller aldrig vara att tysta kvinnors berättelser och erfarenheter genom att trivialisera vad de varit med om.

Vårt svar kommer alltid vara långsiktig, kulturell förändring i synen på kön, könsroller och på sex och samtycke.

Och under tiden som vi arbetar med att skapa denna förändring kommer vi alltid arbeta för såväl mäns som kvinnors och alla andras rätt att handla, vara och leva fritt och med så få restriktioner som möjligt så länge man inte skadar någon annan, och att alltid, alltid ha rätt att slippa skuldbeläggas för de övergrepp som andra personer utsätter en för.