Det är mycket just nu som får mig att tänka på samhällets feministiska vågrörelser. Och på feministiska backlasher.
Jag tror vi alla är överens om att vi befinner oss i början av en feministisk backlash. Den senaste backlashen vi genomled var den som inleddes ca 2005 och avslutades ungefär i samband med #prataomdet. Och nu är vi här igen. Antingen går vågrörelserna fortare eller så är vi för snabba med att definiera dem i realtid innan vi haft möjlighet att ta ett steg tillbaka och se den stora bilden av samhällets rörelser.
Jag kommer så väl ihåg mitt eget feministiska uppvaknande. Särskilt när jag läser unga kvinnor och deras syn på feminismen idag. Och hur de positionerar sig, precis som vi gjorde.
1992 publicerades en artikel i Ms Magazine av Rebecca Walker kallad ”Becoming the third wave”, som skulle bli startskottet för det som skulle komma att kallas tredje vågens feminism. Ungefär i samma veva släppte Nirvana låten Rape Me. Dana Scully dök för första gången upp på TV. Och filmen Thelma & Louise hade premiär.
“Something has crossed over in me. I just can’t go back. I feel awake, wide awake. I never felt this before, like I got something to look forward to.”Detta hände de första åren av 90-talet. Vi hade just kommit ur en feministisk backlash - också kallad 80-talet - och den feministiska renässansen som skulle komma till Sverige runt mitten av decenniet såg ljuset.
– Thelma i filmen Thelma och Louise
Detta är även mitt eget feministiska uppvaknande, mitt och många andras. Vi läste Nina Björk, tidningen Darling, Linna Johanssons fanzine Bleck, och boken Fittstim. Stöpta i ungefär samma mall, på ett sätt jag inte tror sker idag.
Vi var medieälskande likhetsfeminister väl förankrade i populärkultur och modevärlden. Vi var den tredje vågens feminism och vi positionerade oss mot det vi såg som en stor brist hos andra vågen, nämligen en generell, universell kvinnlighet som i sin tur tycktes vara en vit, heterosexuell, ciskönad, västerländsk medelklasskvinna.
En av de viktigaste teoretisk begreppen som introducerades i tredje vågen var därför Kimberlé Crenshaws introduktion av begreppet intersektionalitet. Begreppet är i princip mainstream idag och lyckades nästan på egen hand väcka en slumrande feminism och injicera välbehövlig internkritik i en rörelse som glömt bort att granskning av maktstrukturer och normer börjar i den egna rörelsen.
Vi positionerade oss också mot den bild av den arga, orakade, "militanta" feministen som antifeminister sedan 70-talet hade målat upp av andra vågens feminister. I efterhand kan man undra varför vi lät oss manipuleras av en sexistisk stereotyp påhittad av fienden, men så var det i alla fall. Kanske viljan att revoltera mot föräldrarna är starkare än viljan att inte gå motståndarens ärenden.
Den fjärde vågens feminism är mer svårdefinierad eftersom den sker här och nu. Men en viktig faktor i att beskriva fjärde vågen kommer förstås vara Internet. Utan Internet hade Men Explain Things To Me inte blivit ett klassiskt meme. Utan Internet hade vi inte haft Slutwalk. Utan Internet hade vi inte haft #Metoo.
Det är lite ironiskt att #Metoo kom ungefär samtidigt som den feministiska backlashen inleds. Eller så är det helt naturligt. När viktiga feministiska segrar sker, ökar också motståndet. Man skulle kunna tro att de män som varnar för att vi lever i en "farlig tid för män" och att Metoo var en "häxjakt" på män är gnällspikar från en annan tid, men vad de verkligen är är en del av den antifeministiska, nationalistiska, högerpopulistiska backlashen som har intagit västvärlden.
I varje ny feministisk backlash kommer det alltid debattörer som försöker utmåla feminismen som "död." Men alla borde idag inse att man inte kan förutspå feminismens öde i samhällets vågrörelser. Feminismens öde bestäms i mycket större frågor, som t.ex hur mycket vi tillåter feminismen att kapas av personer och organisationer som vill använda oss för sin egen agenda. Att sälja T-shirts, till exempel. Eller vinna val.
Ett annat tecken på att vi befinner oss i en backlash är att våldtäktsdebatten åter är under all kritik. Under förra backlashen fick Pär Ström sitta i alla tv-soffor och på sin blogg driva tesen att våldtäktsstatistiken beror på att "falska anmälningar," att feminister hatar män och på ett utvidgat våldtäktsbegrepp 2005 - då våldtäkt ändrades till att gälla även utan inslag av våld om offret befunnit sig ett "hjälplöst tillstånd" samt även om offret själv druckit sig berusad (innan krävdes att gärningsmannen tvingat eller lurat i offret droger).
”Dels har vi som sagt ett samhällsklimat i Sverige som starkt präglas av feminism och manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar. Inte minst eftersom det länge egentligen inte har krävts några bevis för att få en man fälld för våldtäkt – därmed har ju en anklagelse kommit att bli ett bra sätt att hämnas på en person eller skaffa sig pengar i form av skadestånd.
Dels har vi en mycket bred definition av våldtäkt i Sverige. År 2005 breddades definitionen på ett sätt som saknar motstycke i omvärlden. Även detta kan hänföras till det feministiska och manshatande samhällsklimatet – och det bidrar sannolikt till en ökning av antalet anmälningar.”
--Pär Ström, från bloggen "Genusnytt"
Under förra backlashen skylldes alltså våldtäkter på kvinnorna i allmänhet och feminister i synnerhet. Idag ser vi en feministiska backlash där våldtäkt skylls på män från ”andra kulturer.” På tio korta år har antifeminismen alltså valsat över från att skylla på kvinnor och feminismen till att skylla på ”invandrarna.”
Så går det nämligen när samhället befinner sig i en feministiska backlash och våldtäktsdebatten inte drivs av feminister, utan av icke-feministiska män. Det är alltid ”de andras” fel. Den gemensamma nämnaren under alla feministiska backlasher är att svenska våldtäkter skylls på allt utom på gruppen ”svenska män”. Det tycks vara den enda egentliga ideologin för antifeminister.
Nu kommer vi få leva med det här ett tag. Sverigedemokrater som driver våldtäktsfrågan utan intresse av något annat än att förflytta fokus, antifeminister som ogenerat historielöst dödförklarar feminismen, och maktmän som kopplar skulden för anklagelser om sexuella trakasserier till alla - offret, feminismen, medial häxjakt - utom till sig själva och den maktstruktur de själva sitter på.
Tills backlashen är över, högerpopulisterna förhoppningsvis marginaliseras och vi kan börja försöka att - på riktigt - tackla våldtäktsproblematiken och samhällets maktstrukturer igen.
No comments:
Post a Comment