"The future teaches you to be alone, the present to be afraid and cold"

2021

2021 var första året på länge som jag inte skrev och publicerade några texter någonstans, förutom på denna lilla bloggen. Jag har inga problem med det. Det gick inte att kombinera ett vanligt heltidsjobb med att försöka vara någon sorts frilansande halvtidsskribent på fritiden. Inte för mig. Om jag aldrig ser en deadline igen kan jag definitivt leva med det.

Men jag kan tydligen inte ge upp denna blogg. Trots att inge brytt sig om personliga bloggar på ungefär ett decennium kan jag inte sluta skriva här, även om det bara är för min egen skull. Jag har trots allt skrivit på den här bloggen sedan 2001. Det är nästan svårt att fatta hur länge det är i popkulturella mått. Första Sagan om Ringen-filmen hade inte haft biopremiär. Britney och Justin var fortfarande ett par. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag steg in på Apple store i London och köpte den första generationen Ipod Shuffle med 500 MB utrymme. 

Efter nåt decennium av anonymt bloggande för absolut ingen blev jag ändå "upptäckt" och fick en riktig plattform av nystartade Politism. Det är säkert inget stort för alla er som skriver dagligen på plattformar som når tusentals, men för mig och på den tiden var det en big deal. Min mamma var oerhört stolt.

Ibland gör det mig lite ledsen att jag inte sparade några texter från Politism-tiden, för den svenska politiska debatten mellan 2013 och 2018 kommer nog en dag ses som ett viktigt tidsdokument. Det var en speciell tid. 

Politism gav mig också chansen att skriva för andra plattformar, som Dagens ETC, Bang, Flamman, Arbetet. Och det var absolut kul ett tag, tills det inte gick att kombinera med ett vanligt jobb och ett vanligt liv och nu är det 2021 och jag är tillbaka på den här lilla bloggen igen. Som om de senaste 20 åren aldrig hänt. Det går förstås inte att spendera hela livet med att se de större mönstren i tillvaron som jag gör, utan att se ironin i det. 

And just like that, time moved us on.

Jag har upplevt 2021, liksom jag upplevt varje år de senaste 7 åren, som bättre än året innan. Sedan tvillingens döttrar kom är varje år är det bästa jag någonsin upplevt, medan jag ser fram emot nästa år med en intensitet jag aldrig förut känt. Att bli moster är det bästa som hänt min emellanåt svajiga mentala hälsa.  Det är som om min dysfunktionella hjärna har fått den rofylldhet den aldrig tidigare haft, och en känsla av tillfredsställelse av att sitta i soffan en fredagskväll och handvirkar en garn-orm efter att ha lyckats få två trötta barn att somna.

Att som barnlös få syskonbarn är som att få en stor gåva som man inte behövt jobba för. Åtminstone om man som jag har förmånen att kunna vara med dem i stort sett varje dag. Jag som aldrig varit gravid eller kämpat med IVF fick plötsligt två barn i mitt liv. Plötsligt var de bara här, de här två barnen som ser ut som min syster men också som mig och som tycker det är självklart att jag är en del av deras liv, som om alla barn har en barnlös moster som alltid hänger med dem.

Nästa år fyller jag 45 år. Jag tror att jag har börjat inse att jag är oundvikligen vuxen. Eller i alla fall att jag behöver sluta tänka på saker och ting som "det där jag ska göra en dag." Jag antar att 45 år innebär att allt det där du och jag trodde vi skulle göra en dag nog aldrig kommer att hända, som att ta jobb som baristas i London medan en av oss försöker skriva en bok och den andra försöker bli musiker eller att åka på en  sex månaders road trip i den amerikanska södern och få motorstopp någonstans på vischan och bli räddade av några välmenande freaks som tar oss som gisslan medan de lär oss allt om jesus.