"So this is the last time that I'll hold your hand, I want to kiss you on the mouth and tell you I'm your biggest fan"

Jag medger att jag inte får samma känsla av igenkänning av att läsa om Susan Faludis bok Backlash: The Undeclared War Against American Women idag som när först läste den. Boken fyller trots allt 30 år i år! 80-talet, som boken främst beskriver, var en helt annan tid. Och jag har hunnit lägga mig till med en mer kritisk syn på vissa av de feministiska framställningar av (särskilt) populärkultur än jag hade då.

Men samtidigt och paradoxalt ger boken en större känsla av igenkänning än den gjorde när jag först läste den. Ett par decennier och mer än en feministisk backlash senare har bokens syfte - att beskriva varför feministiska framsteg åtföljs av motstånd mot desamma och hur det konstrueras i media och populärkulturen - mer betydelse för mig än när jag var en glad, nykläckt feminist i slutet av 90-talet, bless my cotton socks.

När man varit feminist i mer än två decennier lär man sig att varje period där feminismen anses "inne" och typiskt feministiska frågor får stor uppmärksamhet från media och politiker, följs av en period där samma medier påstår att vi lever i "post-feminismen" och deklarerar att feminismen är död. Faludi beskriver i sin bok hur dessa återkommande perioder av backlash mot feminismen historiskt sett ut, hur trådarna sitter ihop, vilket mönster de bildar. 

Times Magazine omslag 1998

Faludi påpekar styrkan som kommer i att belysa hur böljande feminismens landvinning (och motgångar) faktiskt sett ut. Bilden som ofta framställs är att kvinnor sen tidernas begynnelse vandrat fram under nån sorts "traditionell kvinnlighet" bara för att någon gång runt år 1970 plötsligt kastas in i en feministisk revolution utan historiskt motstycke. Genom att osynliggöra kvinnokampens olika revolutioner och etappvisa framsteg - samt motstånd - på detta sätt utmålar man varje ny generation feminister som något nytt och oprövat. Det som Adrienne Rich beskrev och Faludi citerar som "the erasure of women's political and historical past which makes each new generation of feminists appear as an abnormal excrescence on the face of time."

Faludi tittar bland annat på fyra tillfällen i den amerikanska historien när kvinnors rättigheter vann mycket mark: Mitten av 1800-talet, början av 1900-talet, början av 1940-talet och början av 1970-talet. Varje tillfälle av feministiska framsteg åtföljdes av en backlash mot idén om kvinnors självständighet.

Mest slående är hur lite motståndet mot feminismen förändrats. Det är samma varningar som upprepas gång på gång om hur utbildning och betalt arbete (inte det ekonomiska systemet bakom) gör kvinnor bittra, utbrända, olyckliga, ogifta och barnlösa. Medierna då som nu skapade myter och skrämselpropaganda om hur (ofta blygsamma) framsteg för kvinnors rättigheter hotade mäns position och gjorde kvinnor till dåliga mammor. Viktoriansk press vände sig till präster för att stödja sina antifeministiska teser, 80-talets media använde psykologer.

Varför skapar framsteg för feminismen gång på gång samma överdrivna utrop om att "kvinnorna tar över" eller att män håller på att utrotas eller liknande teorier baserade på absolut inga fakta? Faludi ställer den fråga som medierna i sina tillsynes ändlösa vinklar om "kvinnoproblemet" aldrig tycks komma på att ställa: Vad är det med vårt sätt att definiera maskulinitet som gör att minsta framsteg för kvinnors självständighet slungar män in i en ny "manskris" där deras identitet hotas? Hon återkommer till frågan på olika sätt, kanske mest uppföljningsboken Ställd, men påpekar att om man år efter år definierar maskulinitet som "att försörja sin familj" och vägrar uppdatera det så är det svårt att komma på ett större hot mot maskuliniteten än kvinnors ekonomiska oberoende.

Som feminist lär man sig snabbt att sitta still i båten medan samhällsvågorna i vad som tycks vara en allt snabbare takt (det är knappast var 50:e år vi pratar om längre) böljar fram och tillbaka. När 90-talets feministvåg ersattes vid mitten av 00-talet av en backlash med samma glada mediarapporteringar om att feminismen är död som vi blivit vana vid, samma typ av debatt som ställer traditionella kvinnor mot "manskvinnor", samt Pär Ström som fick sitta i precis alla TV-soffor (och riksdagen) för att deklarera att kvinnor ljuger om våldtäkt för försäkringspengar, så satt vi still. Några år senare när 10-talets intersektionella fjärde feministiska våg fick såväl mediafokus som politisk uppmärksamhet, för att avlösas av Gamergate, incel-kultur och debatt om huruvida vita män har några privilegier överhuvudtaget, sitter vi fortfarande still.

När "hemmafrutrenden" med jämna mellanrum blir kulturdebatt, ingår det i ett mönster. När media med jämna mellanrum deklarerar att feminismen är död eftersom barnlösa kvinnor under 30 upplever att allt redan är jämställt, ingår det i ett mönster. När grupper av män riktar sin ilska mot feminismen för att den berövat dem på de flickvänner/fruar som universum är skyldiga dem, så ingår det i ett mönster. När politiker påstår att den svenska våldtäktsproblematiken är "importerad," så ingår det i ett mönster.

Det är på samma gång fascinerande och oinspirerande.

"The future is bulletproof, the aftermath is secondary "

Det är oerhört jobbigt att lyssna på Mathildas Hoflings sommarprat i P1 om hur hon blev utnyttjad av en man som våldtog henne och tog nakenbilder av henne, bilder han sedan använde som utpressning för att få henne att inte anmäla honom och fortsätta utnyttja henne.

Programmet handlar om grooming, om det fruktansvärt vidriga med sexköp och män som köper sex, om hur förövare bryter ned sina offer, och om unga tjejers utsatthet. Men det handlar även om oss. Om oss som är vuxna i dagens samhälle. Om vår skuld. 

Även om den största skulden för det Mathilda varit med om såklart ligger på mannen som utpressade henne samt de män som köpte sex med henne, så får man som lyssnare också känna vår del av skulden. Med rätta.

För det är klart att förövaren inte hade kunnat utnyttja sitt offer - liksom otaliga andra förövare utnyttjat unga tjejer på liknande sätt - så länge om han inte haft samhället i ryggen. Vi beväpnade honom. Han använde sig av den moralism och misogyni som genomsyrar samhällets syn på unga tjejers sexualitet.

Det är ett pedagogiskt exempel av hur vuxnas sätt att prata om ungas sexualitet kan skapa mer fara än beskydd. Vuxna kommer alltid anse att dagens unga lever ut sin sexualitet på ett sätt "man inte gjorde på min tid." Vuxna kommer alltid oroa sig för att unga har mer tillgång till skildringar av sex och pornografiskt material än förr i tiden. Vuxna kommer alltid tro att unga får en osundare syn på sex än de själva fick. 

Och unga kommer alltid utforska sin sexualitet. Idag är den utforskningen inte sällan online. Men det gör den inte mer skadlig än det vi ägnade oss åt, förutsatt att vi som vuxna inte ger unga så starka skamkänslor att de inte vågar tala om när de till exempel blir utpressade - fast de inte begått något brottsligt.

Varför kan förövare utpressa unga tjejer som - ofrivilligt eller frivilligt - gett honom tillgång till nakenbilder bara genom att säga att han kommer visa dessa bilder för deras omgivning? Varför vågar dessa unga tjejer varken anmäla eller prata med någon om det som de utsätts för? De måste ju veta att det inte är brottsligt att visa sig naken på bild, medan det är både brottsligt och omoraliskt att ta eller hota med att sprida sådana bilder utan samtycke. Ändå är det offren, inte förövaren, som känner en sådan skam att det går att utpressa dem.

Det är givetvis samhällets fel. Inte Internets. Inte de unga tjejernas. Vårt. 

För hur skulle dessa tjejers skamkänslor kunna utnyttjas om inte vi som vuxna skapat dessa skamkänslor? Varför tror unga att de kommer bli skuldbelagda av omgivningen om det kommer fram att det finns sexuella bilder på dem? 

Jo, för att vi gör just det. Vi talar om för unga tjejer att de aldrig, aldrig ska vara dumma nog att skicka nakenbilder till en kille på nätet. Vi säger "vad trodde du skulle hända" och "varför lät du honom" och och "varför sa du inte bara nej?" Sen, när unga såklart ändå tar nakenbilder eller litar på någon de lärt känna online eller gör nåt annat mindre genomtänkt eftersom vi lever i ett digitalt samhälle och det är ett helt orimligt att ställa krav på unga att inte göra saker som är lagliga och inte skadar någon bara för att en förövare inte ska utnyttja dem, så blir vi förvånade när de inte vågar berätta för oss.

Vi beväpnar förövarna och skadar offren och blir förvånade att unga utnyttjas på nätet. Det är vi som borde gå runt med en tung klump av skuld i bröstet, inte offren.

Ja, det är viktigt att lära unga hur man undviker grooming och att inte utsätta sig för onödiga risker  på nätet. Men vi gör redan det. Det vi måste lägga tyngd på är att också lära unga tjejer och killar att deras sexualitet och utforskande inte är ansvarslöst, skadligt eller omoraliskt. Så länge allt de gör sker frivilligt och med samtycke ska de aldrig, aldrig känna att de gör nåt fel. Och om nån försöker få dem att känna det så ska de tala om det för oss så vi kan fria dem från all form av skuld eller skam och lägga skulden där den faktiskt hör hemma.

"We will teach you how to make boys next door out of assholes"

Jag försöker lista ut om de som twittrar saker som "varför får man säga att alla män är potentiella våldtäktsmän men inte att alla muslimer är potentiella terrorister" och "tydligen får man generalisera om män, men inte om invandrare" gör sig dummare än de är eller faktiskt menar allvar. 

Eftersom de ofta gör de i en triumferande ton som om de tror att de just "satt dit" vänsterfeminister så lutar jag åt det senare. Att de som twittrar "vänstern ropar 'inte alla invandrare' men går i taket om någon säger 'inte alla män'" faktiskt tror att de hittat en lucka i vänsterfeminismens logik.

Gissningsvis kommer de bli bittert besvikna nu. För problemet är att uttrycket "alla män är potentiella våldtäktsmän" inte används med den innebörden som de tycks tro - att alla män har en slumrande våldtäktsman inom sig som närsomhelst kan vakna och börja ge sig på kvinnor. Vad uttrycket faktiskt betyder är att kvinnor tvingas se alla män som potentiella våldtäktsmän eftersom samhället tvingar dem att göra det. 

När feminister använder detta uttryck är det för att påpeka det absurda i ett samhälle som lägger ansvaret att skydda sig mot våldtäkt på enskilda kvinnor genom att uppmana dem att ”undvika risker” och vidta en massa försiktighetsåtgärder, med det underförstådda budskapet att kvinnor är under ett sorts ständigt hot att bli våldtagna. Om du är kvinna och tog den där genvägen genom den mörka parken eller tog den där svarttaxin eller somnade i den där soffan hos det där exet du trodde du kunde lita på, så borde du förstått bättre. Det är inte samhällets ansvar att förebygga våldtäkter. Det är ditt.

Kvinnor vet detta. Vi vet förstås också att de flesta män inte är våldtäktsmän. Men eftersom samhället har lärt kvinnor att de har ansvaret att undvika "risksituationer" och eftersom – anteckna gärna nästa mening, högertwittrare – det inte går att se utanpå om en man är våldtäktsman eller ej så tvingar samhället kvinnor att betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän om de enligt denna logik ska slippa bli skuldbelagda för sin egen våldtäkt. 

Självklart är det absurt. Det är självklart ett sjukt samhälle som utmålar ett helt kön som potentiella förövare, och inte förrän vi lyckats rasera patriarkatet med alla sina myter om våldtäkt och könsstereotypa fördomar om mäns och kvinnors sexualitet kan vi förändra detta.

Problemet är att de som är mest arga på uttrycket "alla män är potentiella våldtäktsmän" inte är de som står längst fram i kampen mot det patriarkat som skapade grunden för detta uttryck. Istället spenderar de tid på att sura över det faktum att det inte går att peka ut bara vissa män som våldtäktsmän och avskriva alla andra som "snälla män." 

De hatar det faktum att våldtäkt finns inom alla grupper av män – inom alla kulturer, alla länder, alla samhällsskikt, alla yrkesområden och alla religionsutövningar. De hatar att våldtäkt är ett strukturellt problem, inte individuellt. De bryr sig inte om kvinnors vardag. De bryr sig inte om de flesta mäns vardag heller. Det enda de bryr sig om är att kunna ställa sitt absurda krav att kvinnor både ska ta personligt ansvar för att undvika våldtäktsmän, och samtidigt inte se alla män som potentiella sådana.

Jag vet inte varför de fått för sig att världen är deras ostron och att allas uppgift i den är att hålla dem ansvarsfria för alla kollektiva samhällsproblem och se till att de både kan ha sin patriarkala, könsstereotypa kaka och äta den.

 

 

"Time to get a gun, that's what I been thinking, I could afford one if I did just a little less drinking"

Jag började blogga våren 2001, alltså exakt 20 år sedan. 

För att förstå hur länge sedan 2001 var i popkulturella referenser så är det samma år som första Harry-Potter-filmen kom ut, samma år som första filmen i Sagan om Ringen-trilogin kom ut. Vi tittade på Smallville och och på BBC hade en TV-serie som hette The Office premiär till rätt ljumna recensioner. Vi lyssnade på pop punk som Green Day och Blink-182, när vi inte lyssnade på Nsync och Britney (shhh), vi läste Sisterhood of the Traveling Pants och George W Busch hade (typ) valts till president året innan vilket fått oss alla att tänka "ok, hoppas bara nu inget stort som kan förändra hela världen sker de närmsta fyra åren."

Jag började blogga på den här bloggen jag skriver i nu (fast för många namnbyten och många, många, avpublicerade inlägg senare) år 2003. För att förstå hur länge sedan det var så hängde vi på livejournal, genomlevde Londons värmebölja medan vi satt på Borders eller Coffee Republic och läste Dan Brown, ja, även om du låtsades att du absolut inte läste den. Fall Out Boy släppte Take This To Your Grave, sista filmen i Sagan om Ringen-trilogin hade premiär och BBC visade en julspecial av tv-serien The Office som fick hela jävla England att stanna upp för att titta.

Jag vet inte vad 20 år av nästan dagligt bloggande och närvaro i sociala medier gett mig förutom att det tagit upp en hel del tid och gjort att jag lärt känna några personer jag annars aldrig skulle träffat. Samt att jag kommer ihåg alla som är idag "stora" bloggare eller kända på sociala medier när de var newbies, såg alla deras tidigaste upplagor av den de en gång ville vara. 

Jag antar att man också skulle kunna tänka sig att det vore kul att kunna gå gå tillbaka två decennier och läsa vad man tyckte och tänkte då, men ärligt talat har jag aldrig känt mig stark nog för den cringe-fest det oundvikligen skulle innebära.

Jo, jag kan komma på en bra sak som 20 års nästan oupphörligt bloggande gett mig: Jag gjorde de flesta misstag man kan göra på social media tidigare än många andra. Sådant som att ta sig själv på för stort allvar, flippa ut över elaka kommentarer, bemöda sig med att besvara elaka kommentarer med långa, sakliga argument (oh the humanity), kräva att få sista ordet i evighetsdebatter, samt att på fullt allvar känna sig "tystad" när andra förklarar varför man inte har tolkningsföreträde i precis alla frågor istället för att, ni vet, se deras poäng. Sådana misstag. 

Jag lärde mig den hårda vägen att så mycket som möjligt undvika att vara "wanky" på sociala medier, dvs en person som hela tiden startade mycket drama och konflikter runt sig själv och sin existens. Eftersom vi spenderade så många år med att skratta och peka åt den typen av beteende i grupp kunde jag liksom inte med att själv vara en drama llama. Åtminstone inte så ofta som jag skulle kunna vara, för llaman är definitivt i mig. De flesta kerfuffles är trots allt exakt samma idag som för 20 år sedan och vi skrattade åt dem då och de som tror Hanif Balis typ av sociala media-wankiness är ny och fräsch är gulligt naiva.

Nu betyder tyvärr inte 20 års erfarenhet att jag har löst nån sorts kod, varken för sociala medier eller bloggande. Jag klarar fortfarande inte att läsa nåt jag skrivit, vare sig för 20 år sedan eller igår. Allt jag lägger ut är fortfarande dåligt och pinsamt. Men jag fortsätter för efter 20 år har jag lärt mig att någonstans i nästan varje svamligt, oläsbart, långrandigt inlägg finns ofta en mening eller tanke, bland alla hundra pinsamma meningar och tankar, som har...nånting. Och nån gång har jag skrivit tillräckligt många sådana meningar att jag känner att jag gjort mitt.