Det är oerhört jobbigt att lyssna på Mathildas Hoflings sommarprat i P1 om hur hon blev utnyttjad av en man som våldtog henne och tog nakenbilder av henne, bilder han sedan använde som utpressning för att få henne att inte anmäla honom och fortsätta utnyttja henne.
Programmet handlar om grooming, om det fruktansvärt vidriga med sexköp och män som köper sex, om hur förövare bryter ned sina offer, och om unga tjejers utsatthet. Men det handlar även om oss. Om oss som är vuxna i dagens samhälle. Om vår skuld.
Även om den största skulden för det Mathilda varit med om såklart ligger på mannen som utpressade henne samt de män som köpte sex med henne, så får man som lyssnare också känna vår del av skulden. Med rätta.
För det är klart att förövaren inte hade kunnat utnyttja sitt offer - liksom otaliga andra förövare utnyttjat unga tjejer på liknande sätt - så länge om han inte haft samhället i ryggen. Vi beväpnade honom. Han använde sig av den moralism och misogyni som genomsyrar samhällets syn på unga tjejers sexualitet.
Det är ett pedagogiskt exempel av hur vuxnas sätt att prata om ungas sexualitet kan skapa mer fara än beskydd. Vuxna kommer alltid anse att dagens unga lever ut sin sexualitet på ett sätt "man inte gjorde på min tid." Vuxna kommer alltid oroa sig för att unga har mer tillgång till skildringar av sex och pornografiskt material än förr i tiden. Vuxna kommer alltid tro att unga får en osundare syn på sex än de själva fick.
Och unga kommer alltid utforska sin sexualitet. Idag är den utforskningen inte sällan online. Men det gör den inte mer skadlig än det vi ägnade oss åt, förutsatt att vi som vuxna inte ger unga så starka skamkänslor att de inte vågar tala om när de till exempel blir utpressade - fast de inte begått något brottsligt.
Varför kan förövare utpressa unga tjejer som - ofrivilligt eller frivilligt - gett honom tillgång till nakenbilder bara genom att säga att han kommer visa dessa bilder för deras omgivning? Varför vågar dessa unga tjejer varken anmäla eller prata med någon om det som de utsätts för? De måste ju veta att det inte är brottsligt att visa sig naken på bild, medan det är både brottsligt och omoraliskt att ta eller hota med att sprida sådana bilder utan samtycke. Ändå är det offren, inte förövaren, som känner en sådan skam att det går att utpressa dem.
Det är givetvis samhällets fel. Inte Internets. Inte de unga tjejernas. Vårt.
För hur skulle dessa tjejers skamkänslor kunna utnyttjas om inte vi som vuxna skapat dessa skamkänslor? Varför tror unga att de kommer bli skuldbelagda av omgivningen om det kommer fram att det finns sexuella bilder på dem?
Jo, för att vi gör just det. Vi talar om för unga tjejer att de aldrig, aldrig ska vara dumma nog att skicka nakenbilder till en kille på nätet. Vi säger "vad trodde du skulle hända" och "varför lät du honom" och och "varför sa du inte bara nej?" Sen, när unga såklart ändå tar nakenbilder eller litar på någon de lärt känna online eller gör nåt annat mindre genomtänkt eftersom vi lever i ett digitalt samhälle och det är ett helt orimligt att ställa krav på unga att inte göra saker som är lagliga och inte skadar någon bara för att en förövare inte ska utnyttja dem, så blir vi förvånade när de inte vågar berätta för oss.
Vi beväpnar förövarna och skadar offren och blir förvånade att unga utnyttjas på nätet. Det är vi som borde gå runt med en tung klump av skuld i bröstet, inte offren.
Ja, det är viktigt att lära unga hur man undviker grooming och att inte utsätta sig för onödiga risker på nätet. Men vi gör redan det. Det vi måste lägga tyngd på är att också lära unga tjejer och killar att deras sexualitet och utforskande inte är ansvarslöst, skadligt eller omoraliskt. Så länge allt de gör sker frivilligt och med samtycke ska de aldrig, aldrig känna att de gör nåt fel. Och om nån försöker få dem att känna det så ska de tala om det för oss så vi kan fria dem från all form av skuld eller skam och lägga skulden där den faktiskt hör hemma.
No comments:
Post a Comment