"So this is the last time that I'll hold your hand, I want to kiss you on the mouth and tell you I'm your biggest fan"

Jag medger att jag inte får samma känsla av igenkänning av att läsa om Susan Faludis bok Backlash: The Undeclared War Against American Women idag som när först läste den. Boken fyller trots allt 30 år i år! 80-talet, som boken främst beskriver, var en helt annan tid. Och jag har hunnit lägga mig till med en mer kritisk syn på vissa av de feministiska framställningar av (särskilt) populärkultur än jag hade då.

Men samtidigt och paradoxalt ger boken en större känsla av igenkänning än den gjorde när jag först läste den. Ett par decennier och mer än en feministisk backlash senare har bokens syfte - att beskriva varför feministiska framsteg åtföljs av motstånd mot desamma och hur det konstrueras i media och populärkulturen - mer betydelse för mig än när jag var en glad, nykläckt feminist i slutet av 90-talet, bless my cotton socks.

När man varit feminist i mer än två decennier lär man sig att varje period där feminismen anses "inne" och typiskt feministiska frågor får stor uppmärksamhet från media och politiker, följs av en period där samma medier påstår att vi lever i "post-feminismen" och deklarerar att feminismen är död. Faludi beskriver i sin bok hur dessa återkommande perioder av backlash mot feminismen historiskt sett ut, hur trådarna sitter ihop, vilket mönster de bildar. 

Times Magazine omslag 1998

Faludi påpekar styrkan som kommer i att belysa hur böljande feminismens landvinning (och motgångar) faktiskt sett ut. Bilden som ofta framställs är att kvinnor sen tidernas begynnelse vandrat fram under nån sorts "traditionell kvinnlighet" bara för att någon gång runt år 1970 plötsligt kastas in i en feministisk revolution utan historiskt motstycke. Genom att osynliggöra kvinnokampens olika revolutioner och etappvisa framsteg - samt motstånd - på detta sätt utmålar man varje ny generation feminister som något nytt och oprövat. Det som Adrienne Rich beskrev och Faludi citerar som "the erasure of women's political and historical past which makes each new generation of feminists appear as an abnormal excrescence on the face of time."

Faludi tittar bland annat på fyra tillfällen i den amerikanska historien när kvinnors rättigheter vann mycket mark: Mitten av 1800-talet, början av 1900-talet, början av 1940-talet och början av 1970-talet. Varje tillfälle av feministiska framsteg åtföljdes av en backlash mot idén om kvinnors självständighet.

Mest slående är hur lite motståndet mot feminismen förändrats. Det är samma varningar som upprepas gång på gång om hur utbildning och betalt arbete (inte det ekonomiska systemet bakom) gör kvinnor bittra, utbrända, olyckliga, ogifta och barnlösa. Medierna då som nu skapade myter och skrämselpropaganda om hur (ofta blygsamma) framsteg för kvinnors rättigheter hotade mäns position och gjorde kvinnor till dåliga mammor. Viktoriansk press vände sig till präster för att stödja sina antifeministiska teser, 80-talets media använde psykologer.

Varför skapar framsteg för feminismen gång på gång samma överdrivna utrop om att "kvinnorna tar över" eller att män håller på att utrotas eller liknande teorier baserade på absolut inga fakta? Faludi ställer den fråga som medierna i sina tillsynes ändlösa vinklar om "kvinnoproblemet" aldrig tycks komma på att ställa: Vad är det med vårt sätt att definiera maskulinitet som gör att minsta framsteg för kvinnors självständighet slungar män in i en ny "manskris" där deras identitet hotas? Hon återkommer till frågan på olika sätt, kanske mest uppföljningsboken Ställd, men påpekar att om man år efter år definierar maskulinitet som "att försörja sin familj" och vägrar uppdatera det så är det svårt att komma på ett större hot mot maskuliniteten än kvinnors ekonomiska oberoende.

Som feminist lär man sig snabbt att sitta still i båten medan samhällsvågorna i vad som tycks vara en allt snabbare takt (det är knappast var 50:e år vi pratar om längre) böljar fram och tillbaka. När 90-talets feministvåg ersattes vid mitten av 00-talet av en backlash med samma glada mediarapporteringar om att feminismen är död som vi blivit vana vid, samma typ av debatt som ställer traditionella kvinnor mot "manskvinnor", samt Pär Ström som fick sitta i precis alla TV-soffor (och riksdagen) för att deklarera att kvinnor ljuger om våldtäkt för försäkringspengar, så satt vi still. Några år senare när 10-talets intersektionella fjärde feministiska våg fick såväl mediafokus som politisk uppmärksamhet, för att avlösas av Gamergate, incel-kultur och debatt om huruvida vita män har några privilegier överhuvudtaget, sitter vi fortfarande still.

När "hemmafrutrenden" med jämna mellanrum blir kulturdebatt, ingår det i ett mönster. När media med jämna mellanrum deklarerar att feminismen är död eftersom barnlösa kvinnor under 30 upplever att allt redan är jämställt, ingår det i ett mönster. När grupper av män riktar sin ilska mot feminismen för att den berövat dem på de flickvänner/fruar som universum är skyldiga dem, så ingår det i ett mönster. När politiker påstår att den svenska våldtäktsproblematiken är "importerad," så ingår det i ett mönster.

Det är på samma gång fascinerande och oinspirerande.