Jag började blogga våren 2001, alltså exakt 20 år sedan.
För att förstå hur länge sedan 2001 var i popkulturella referenser så är det samma år som första Harry-Potter-filmen kom ut, samma år som första filmen i Sagan om Ringen-trilogin kom ut. Vi tittade på Smallville och och på BBC hade en TV-serie som hette The Office premiär till rätt ljumna recensioner. Vi lyssnade på pop punk som Green Day och Blink-182, när vi inte lyssnade på Nsync och Britney (shhh), vi läste Sisterhood of the Traveling Pants och George W Busch hade (typ) valts till president året innan vilket fått oss alla att tänka "ok, hoppas bara nu inget stort som kan förändra hela världen sker de närmsta fyra åren."
Jag började blogga på den här bloggen jag skriver i nu (fast för många namnbyten och många, många, avpublicerade inlägg senare) år 2003. För att förstå hur länge sedan det var så hängde vi på livejournal, genomlevde Londons värmebölja medan vi satt på Borders eller Coffee Republic och läste Dan Brown, ja, även om du låtsades att du absolut inte läste den. Fall Out Boy släppte Take This To Your Grave, sista filmen i Sagan om Ringen-trilogin hade premiär och BBC visade en julspecial av tv-serien The Office som fick hela jävla England att stanna upp för att titta.
Jag vet inte vad 20 år av nästan dagligt bloggande och närvaro i sociala medier gett mig förutom att det tagit upp en hel del tid och gjort att jag lärt känna några personer jag annars aldrig skulle träffat. Samt att jag kommer ihåg alla som är idag "stora" bloggare eller kända på sociala medier när de var newbies, såg alla deras tidigaste upplagor av den de en gång ville vara.
Jag antar att man också skulle kunna tänka sig att det vore kul att kunna gå gå tillbaka två decennier och läsa vad man tyckte och tänkte då, men ärligt talat har jag aldrig känt mig stark nog för den cringe-fest det oundvikligen skulle innebära.
Jo, jag kan komma på en bra sak som 20 års nästan oupphörligt bloggande gett mig: Jag gjorde de flesta misstag man kan göra på social media tidigare än många andra. Sådant som att ta sig själv på för stort allvar, flippa ut över elaka kommentarer, bemöda sig med att besvara elaka kommentarer med långa, sakliga argument (oh the humanity), kräva att få sista ordet i evighetsdebatter, samt att på fullt allvar känna sig "tystad" när andra förklarar varför man inte har tolkningsföreträde i precis alla frågor istället för att, ni vet, se deras poäng. Sådana misstag.
Jag lärde mig den hårda vägen att så mycket som möjligt undvika att vara "wanky" på sociala medier, dvs en person som hela tiden startade mycket drama och konflikter runt sig själv och sin existens. Eftersom vi spenderade så många år med att skratta och peka åt den typen av beteende i grupp kunde jag liksom inte med att själv vara en drama llama. Åtminstone inte så ofta som jag skulle kunna vara, för llaman är definitivt i mig. De flesta kerfuffles är trots allt exakt samma idag som för 20 år sedan och vi skrattade åt dem då och de som tror Hanif Balis typ av sociala media-wankiness är ny och fräsch är gulligt naiva.
Nu betyder tyvärr inte 20 års erfarenhet att jag har löst nån sorts kod, varken för sociala medier eller bloggande. Jag klarar fortfarande inte att läsa nåt jag skrivit, vare sig för 20 år sedan eller igår. Allt jag lägger ut är fortfarande dåligt och pinsamt. Men jag fortsätter för efter 20 år har jag lärt mig att någonstans i nästan varje svamligt, oläsbart, långrandigt inlägg finns ofta en mening eller tanke, bland alla hundra pinsamma meningar och tankar, som har...nånting. Och nån gång har jag skrivit tillräckligt många sådana meningar att jag känner att jag gjort mitt.
No comments:
Post a Comment