"I've done everything I know to try and make you mine, and I think it's gonna hurt me for a long long time"

Det har varit nästan omöjligt att skriva den senaste tiden eftersom det som pågår i Gaza pågår och jag helt saknar ord för att skriva om det. Men jag vill ändå sammanfatta mitt 2023 eftersom jag en dag kanske vill gå tillbaka och läsa om vad jag gjorde då.

• Jag lyssnade mer på Oliver Anthony än en center-left feminist som jag gissningsvis borde.
  

• Eftersom nutiden är så obegriplig snöade jag istället in på den era av brittisk politik som jag kan sämst, dvs cirka 2000-2016. Läste alla Alastair Campbells dagböcker. Gillade dem precis så mycket som en center-left feminist som jag gissningsvis borde.
  
  
  
  

• Jag skrev inte så mycket. Ibland är det svårt att koma ihåg att jag spenderade så mycket av min fritid på 10-talet med att skriva texter i olika tidningar. Men jag har bestämt att fortsätta skriva i den här bloggen då och då, mest för att jag haft den i 20 år.
  
  
• Och jag skrev faktiskt några saker även i år, t.ex en serie inlägg om vilka idéer jag tycker att den yngre generationen feminister absolut inte ska ta med sig från dagens feminism.
  
  

  1. Idén att det är ofeministiskt att kritisera kvinnor
  2. Idén att tok-konservativa metoder leder till ett progressivt samhälle
  3. Idén att kritik av metoder är detsamma som kritik av mål
  4. Idén att slänga ut call out culture tillsammans med cancel culture
  5. Iden att feminismen måste vara "enad"
  
  

• Jag flyttade. Efter alla år i lägenhet köpte jag ett superlitet och supergulligtradhus på 60 kvadratmeter ett stenkast från min tvillingsyster och systerdöttrarna. Vissa dagar kan jag fortfarande inte fatta att jag bor här med en alldeles egen gräsmatta och en alldeles eget äppleträd som visade sig vara ett plommonträd. Jag står i fönstret och ser ut över min pyttelilla baksida med samma uppsyn som en karaktär i en Jane Austen-bok rider ut över sina ägor.
  
  Att flytta till samma bostadsområde som systerdöttrarna har förändrat mitt liv till det bättre. Jag kan gå över till dem varje dag efter jobbet. Jag kan köra dem till aktiviteter, hämta och lämna dem, bråka och skälla på dem, och bara vara med dem. All den där kvantitetstiden som knyter de starka banden.
  
  Som den stadsbo jag alltid sett mig som har jag funnit mig väl i radhuslivet. Jag lär mig odla gräs via youtube, läser instruktionerna för värmepannan när den slutar fungera, hänger tvätt utomhus och pratar med grannarna över häcken.