"You want a piece of me?"

När jag ser dokumentären Framing Britney Spears är det som att slungas två decennier bakåt i tiden - och påminnas om hur världen såg på kvinnor under den tidsperiod som jag försökte lära mig vad det innebär att vara vuxen.

Det var tidigt 00-tal. Det var en tidsperiod utan förståelse för kontext. Så fort en kvinna uppnådde framgång beskrevs det genast som”girl power” och tydligt tecken på att vi levde i ”postpatriarkatet.” Medan alla kvinnor som slog hårt i glastaken på grund av att de inte behandlades på samma villkor som män, inte räknades som tecken på något alls.

Vi som var feminister på den här tiden pratade mycket om varför Britney och alla kvinnliga popstjärnor var tvungna att ta av sig kläderna för att signalera att de var ”frigjorda”. Att det snarare var vad Lad Culture och patriarkatet krävde av kvinnor för att sätta dem på sina tidningsomslag än någon riktig frigjordhet. Och hur manliga popstjärnor aldrig avkrävdes detsamma.

Det var förstås en relevant feministisk diskussion, men när man ser dokumentären är det inte vad man främst tänker på. Det som man tänker på är istället hur väl den visar upp den ogenerade slut-shaming som Britney utsattes för. Ogenerad i den mening att den var fullständigt uttalad.

Dokumentären visar hur slut-shamingen tog fart i samma sekund Britney slutade vara gubbsjuka mediamäns fantasi av den sexiga men (bokstavligt) oskuldsfulla flickan som var helt ofarlig för samma män. Det var samma form av slut-shaming som drabbade Monica Lewinsky ungefär samma tid. Kvinnors sexualitet sågs som så farlig att till och med när de var i en relation med USAs president ansågs han vara offret i relationen medan de själva målades ut som maktgalna manslukerskor.

Idag kan jag önska att jag lagt mer tid på medias behandling av en ung tjej bara för att hon visade att hon är en sexuell varelse, d v s det som inte alla manliga popstjärnor alltid gjort. Kanske var det omöjligt för mig som just genomlevt New Lad-kulturen att se systerlig kamp och frigjordhet hos någon som inte direkt gjorde det enklare för mig att slippa objektifieras. Jag kan förlåta mig själv för det. Men jag är glad att så många unga feminister reagerar annorlunda idag.