"Eyes on him all alone, on the edge of seventeen"

I England har man efter ett uppmärksammat mord på en ung kvinna haft en diskussion om kvinnors rätt att vistas i det offentliga rummet. Om hur kvinnors liv påverkas av det ständiga ansvaret som de tar för att skydda sig från manligt våld. 

I Sverige har ett uppmärksammat fall av våldtäktsanklagelse mot en känd jurist också väckt en diskussion om kvinnors ansvar.

”Naturligtvis anses den misogyn som undrar huruvida kvinnan har nåt eget ansvar för att hon ’däckade’ hemma hos mannen på julafton” skrev Åsa Lindeborg i en krönika, som ihop med uttalanden från bland annat den anklagades försvarare och andra har fått många att diskutera vad detta ansvar skulle bestå av.

För självklart har vuxna kvinnor eget ansvar för vad de gör. Det tycker jag, det tycker alla vettiga människor. Om man dricker sig full och däckar på någons soffa har man till exempel eget ansvar för att man vaknar upp bakfull nästa dag. Det man inte har ansvar för är vad någon annan gör medan man är medvetslös.

Efter senaste mordet fick engelska kvinnor uppmaningar om att ”undvika risker” när de går ut. Så är det alltid. Det verkar inte finnas några andra verktyg för samhället att förhindra mäns våld, inga de berättar om i samband med dessa medierapporteringar i alla fall. Nu är det ju dock så att de flesta kvinnor redan känner till de försiktighetsåtgärder som samhället uppmanar dem att ta. Och ändå fortsätter våldet. 

Det är nästan så man skulle kunna tro att samhällets enda verktyg för att förhindra att kvinnor utsätts för sexuellt våld i den offentliga miljön inte ens fungerar.

Är det fel att uppmana kvinnor att skydda sig, undrar många. Kvinnor vittnar ju om hur otrygga de känner sig. Är det fel att uppmärksamma kvinnor på risker och uppmana dem att undvika dem?

Nej det är det inte. Så länge vi inte glömmer ens för en enda sekund hur oerhört inskränkande dessa uppmaningar är. Samt att de lägger ansvaret för att förhindra det samhällsproblem som mäns sexuella våld är på varje enskild kvinna.

Varför genade du genom den oupplysta parken? Varför tog du inte en taxi hem från krogen? Varför följde du med på den där efterfesten? Varför somnade du på den där soffan, på den där festen, i det där rummet där du inte personligen kände alla människor som var där? Vad trodde du skulle hända?

Så låter det när vi låter de utsatta axla ansvaret för vad förövare gör. Det svarar inte heller på frågan hur vi som samhälle tänker förebygger och förhindrar sexuellt våld.

För hur kan kvinnor ta ansvar att undvika risker, när allt är en risk?

Och det är verkligen en fråga samhället behöver kunna svara på. Fortsätt gärna uppmana kvinnor att skydda sig, men svara också på frågan vilka andra verktyg samhället har för att förhindra sexuellt våld.

Förresten, svaret på den frågan är inte ”kvinnor måste skydda sig så de inte blir våldtagna på samma sätt som man måste låsa sin cykel så den inte blir stulen. Det är bara så världen är.”

För kvinnor är inte cyklar. Våra kroppar är inte ägodelar som behöver skyddas från att bli ”stulna.” Vi kan inte låsa våra kroppar på det sätt man låser en bil när man lämnar den på parkeringsplatsen. Vi befinner oss i den här världen precis som ni män gör, och samhället måste hitta ett bättre svar på det faktum att vi inte tillåts göra det på samma villkor. Ett svar som inte tror att vårt minskade livsutrymme är jämförbart med att ni tvingas låsa ytterdörren när ni går hemifrån.

Ni som tycker att vi pratar för lite om "kvinnors eget ansvar." Hittills har vi ju bara pratat om kvinnors eget ansvar, och ingenting har någonsin förändrats. Så kanske dags att fundera på om det verkligen är kvinnornas ansvarstagande och kunskap om vad de ska göra för att "undvika risker" det är fel på, och inte konversationen.

"I'm not a psychopath, I'm a high-functioning sociopath. Do your research."

Tre spretiga tankar postade på kvinnodagen och sparade här för att en dag utveckla (haha).

1. Ekonomisk makt är ekonomisk makt. 

Kom ihåg det när någon påstår att kvinnors motsvarighet till mäns ekonomisk makt är "relationsmakt" eller "sexuell makt".

Kvinnors motsvarighet till mäns ekonomiska makt är ekonomisk makt.

2. Drev- och uthängningskultur drabbar kvinnor.

Under åren har det varit många debatter om mediadrev och om näthat och hur dessa företeelser slår hårdt mot kvinnor. Debatter runt uthängningar, namnpubliceringar och förtal är viktiga och de innehåller många aspekter. En sådan är att större acceptans för uthängningar som metod är ett kortsiktigt sätt att slå tillbaka och ett långsiktigt sätt att bygga en framtida nätkultur där det blir svårare för kvinnor att befinna sig på nätet på samma villkor som män, än det är idag.

3. The Handmaid´s Tale är inte en referens för revolutionsromantiska memes.

Det har blivit inne hos feminister från sinsemellan rätt skilda strömningar att använda The Handmaid´s Tale som en referenspunkt i alla debatter från porrdebatten till hårdare-straff-för-våldtäktsmän-debatten. Men var lite varsam om du tänkt gå all in på att göra Gilead-memes för din sak. För vad är det boken faktiskt säger?

Margret Atwood varnar i sin bok för fundamentalism. Hennes fokus är mot den religiösa högern, som genomfört en revolution i USA och infört ett så kallat "bättre samhälle." Men det är inget i Atwoods berättelse som säger att förtryck och fundamentalism skulle vara mindre farligt om det utövades i något annat än religionens namn. Boken är en varning om att inte anamma fundamentalismens metoder för att införa ett "bättre samhälle".

I Atwoods bok institutionaliserar Gilead kvinnoförtryck med hjälp av retorik om "systerskap" och att "skydda kvinnor" från pornografi och våldtäkt. The Handmaid’s Tale innehåller även två parallella skildringar av bokbål: Ett som den kvinnoförtryckande regimen anordnar. Och ett som en grupp feminister anordnar för att bränna pornografi.

"You want a piece of me?"

När jag ser dokumentären Framing Britney Spears är det som att slungas två decennier bakåt i tiden - och påminnas om hur världen såg på kvinnor under den tidsperiod som jag försökte lära mig vad det innebär att vara vuxen.

Det var tidigt 00-tal. Det var en tidsperiod utan förståelse för kontext. Så fort en kvinna uppnådde framgång beskrevs det genast som”girl power” och tydligt tecken på att vi levde i ”postpatriarkatet.” Medan alla kvinnor som slog hårt i glastaken på grund av att de inte behandlades på samma villkor som män, inte räknades som tecken på något alls.

Vi som var feminister på den här tiden pratade mycket om varför Britney och alla kvinnliga popstjärnor var tvungna att ta av sig kläderna för att signalera att de var ”frigjorda”. Att det snarare var vad Lad Culture och patriarkatet krävde av kvinnor för att sätta dem på sina tidningsomslag än någon riktig frigjordhet. Och hur manliga popstjärnor aldrig avkrävdes detsamma.

Det var förstås en relevant feministisk diskussion, men när man ser dokumentären är det inte vad man främst tänker på. Det som man tänker på är istället hur väl den visar upp den ogenerade slut-shaming som Britney utsattes för. Ogenerad i den mening att den var fullständigt uttalad.

Dokumentären visar hur slut-shamingen tog fart i samma sekund Britney slutade vara gubbsjuka mediamäns fantasi av den sexiga men (bokstavligt) oskuldsfulla flickan som var helt ofarlig för samma män. Det var samma form av slut-shaming som drabbade Monica Lewinsky ungefär samma tid. Kvinnors sexualitet sågs som så farlig att till och med när de var i en relation med USAs president ansågs han vara offret i relationen medan de själva målades ut som maktgalna manslukerskor.

Idag kan jag önska att jag lagt mer tid på medias behandling av en ung tjej bara för att hon visade att hon är en sexuell varelse, d v s det som inte alla manliga popstjärnor alltid gjort. Kanske var det omöjligt för mig som just genomlevt New Lad-kulturen att se systerlig kamp och frigjordhet hos någon som inte direkt gjorde det enklare för mig att slippa objektifieras. Jag kan förlåta mig själv för det. Men jag är glad att så många unga feminister reagerar annorlunda idag.