"Be a white man. Take credit."

Det tycks finnas något instinktivt med att uttrycka åsikter som ”feminismen får inte bli för akademisk” eller ”handling är viktigare än ord” inom den feministiska rörelsen. Ihop med detta synsätt hör ofta idén om att feminismen spenderar för mycket tid med att bråka internt om teoretiska frågor istället för att gå ut och ställa sig på barrikaderna, under enade slogans mot patriarkatet.

Det finns dagar jag absolut håller med. När vår rätt att bestämma över våra egna kroppar hotas. Eller när samhället säger till unga tjejer som fått nakenbilder spridda mot sin vilja att det är de som gjort något fel och borde förändra sitt beteende - inte de som spridit bilderna utan samtycke. 

Då vill jag inte prata om feministiska teorier i feministiska rum. Då vill jag skrika rakt ut.

Men de allra flesta dagar känner jag inte att handling är viktigare än ord. Snarare tror jag att just den idén kan vara direkt skadlig. Att diskutera och ifrågasätta feministiska analyser är för övrigt också en handling, precis som att starta namninsamlingar och ropa slagord på manifestationer.

Jag tror att en feminism som verkligen kan förändra samhället vilar lika mycket på teori som på aktivism. Om inte annat för att vi behöver veta vad vi gör innan vi gör det. Jag tror att bara en politisk rörelse som anser att det personliga är politiskt kan skapa riktig samhällsförändring, men jag tror också att en politisk rörelse som vill förändra det som är personligt behöver göra det med stor varsamhet, stor eftertanke och stor omtanke om människors rätt till integritet.

Den första frågan feminister behöver ställa sig i t.ex porrfrågan är inte om porr bör censureras eller förbjudas, utan vilken typ av samhälle reaktionära metoder som censur eller förbud mot porr kommer att skapa. I nästa steg behöver eventuell lagstiftning runt porr såklart stiftas med grund i fakta och statistik på populationsnivå, inte känsla eller anekdoter. Och jag säger det som någon som har extremt negativa känslor för porr. Men när man gör det personliga politiskt behöver man veta vad man håller på med.

Ett annat exempel på när en ord är viktigare än handling, är hur debatten runt så kallad "hämndporr" har låtit (och jag tillhör dem som följt den noga). Att uppmana unga tjejer som fått nakenbilder spridda mot sin vilja att sluta lita på killar genom att skicka nakenbilder till dem, eller att sluta ta nakenbilder överhuvudtaget, kan kännas som en kvinnosolidarisk och feministisk handling. Men utan en feministisk analys får den "feministiska" handlingen helt motsatt effekt. Att stoppa män från att utföra brottsliga och omoraliska handlingar genom att uppmana kvinnor att sluta göra saker som inte är brottsliga och på inget sätt skadar någon annan, är nämligen en sedvanlig patriarkal metod. Och en crappy metod att bygga ett feministiskt samhälle med.

Jag tror att feministisk teori utan aktivism riskerar att bli verkningslös, men att feministisk aktivism utan teori riskerar att bli livsfarlig.

Min poäng är att vi feminister behöver prata om saker. Vi behöver diskutera vilket samhälle vi vill bygga innan vi rusar ut och bygger det. Vi behöver prata med, lyssna på och bråka med varandra. Det är i det långa loppet enda sättet att försäkra oss om att vi kan göra det personliga politiskt utan att börja bränna böcker eller moralisera kring handlingar som inte skadar någon annan.

Ständiga interna diskussioner om vad som leder alternativt inte leder till ett feministiskt samhälle är feminismens styrka, men för den kortsiktiga kan jag förstå att det framstår som att feminister inte klarar av att hålla ihop eller bygga allianser på det sätt som manliga politiker gjort i alla tider. Till det säger jag, fine. Låt dem. Vad har feminismen med mäns politiska nätverk eller rörelser att göra?

SvD hade häromdagen en superlång artikel om den feministiska sajten Gardet och alla deras interna konflikter. Även i denna artikel dyker idén om att kvinnor helt enkelt inte kan samarbeta upp. Unni Drougge från Gardet svarar att det stämmer att kvinnor är dåliga på att samarbeta och hänvisar detta faktum till att kvinnor historiskt inte tränats i att sitta i styrelser eller formera sig inom en hierarki på samma sätt som män.

Det kanske är så. Jag tror dock på en annan förklaring.

Jag tror att det ständiga hånandet att feminister ”inte ens klarar av att komma överens med varandra” till stor del handlar om att kvinnor inte är en homogen grupp. Vi måste självklart kalla oss för en sorts grupp, för att överhuvudtaget kunna forma en feministiska kamp. Men vi vet det som männen som hånar oss verkar ha svårt att förstå, att kvinnor har olika erfarenheter, olika bakgrunder, olika intressen, olika agendor, olika politiska åsikter, olika förutsättningar och utsätts för patriarkalt förtryck på olika sätt.

Istället för att håna feminister för att vi aldrig kommer överens, så borde man skriva hyllmeter om det smått otroliga faktum att feminismen kunnat bli en så stark politisk rörelse och lyckats driva utvecklingen så framgångsrikt som skett i många av världens länder de senaste åren. Trots att kvinnor, som drivit denna rörelse, inte binds samman av eller delar något annat än den starka viljan att hjälpa varandra gentemot patriarkalt förtryck.

Det är inte bara smått fantastiskt. Det är också feminismens stora styrka. Vår splittrande, bråkiga, disharmoniska, oeniga styrka.

 

Jag tror att de ständiga bråken, det ständiga nedputtandet av ”upphöjda” feminister och de ständiga striderna som blossar upp är anledningen att feminismen varit så framgångsrik som rörelse trots att den tagit på sig den omöjliga uppgiften att formera en grupp människor som på inget sätt är en grupp.

På kort sikt är det naturligtvis tråkigt att en grupp kvinnor som går samma för att skapa något inte klarar av att nå det målet. Gardet hade säkert kunna bli en politisk kraft om man inte kollapsat under interna bråk. Men på lång sikt är det feminismens styrka att idéer som inte går ihop faktiskt leder till kollaps, inte till spelad enighet för sakens skull.

Det tycks på SvD-artikeln här ovanför som att medlemmarna Gardet inte hade pratat tillräckligt mycket om vilka feministiska teorier som ska ligga bakom deras feministiska aktivism. Innan en av dem började agera skulle de kanske ha diskuterat vilken typ av samhälle man bygger genom uthängningar av underåriga eller genom att utmana pressetiken. Handling före ord är inte alltid en bra ledstjärna.

På lång sikt visar alltså Gardets kollaps på den feministiska rörelsens styrka. Hade Gardets första styrelse satt pengar eller sin egen personliga varumärkesbyggnad före sina grundläggande feministiska teorier så hade man bitit ihop. Man hade hållit tyst inåt för att visa ”enighet” utåt. För sin personliga karriärs skull. Som män historiskt gjort. Jag anser inte att det är så man bygger en framgångsrik politisk och progressiv rörelse, och att vissa feminister utropar att vi borde bli lika bra som män på att "hålla ihop" får min feministiska hjärna att explodera.

Vi ska bråka med varandra. Det andra alternativet är nämligen att feminismen blir en intresseorganisation för en liten grupp redan röststarka kvinnor som tycker att feminismen borde fokusera på "en enad kvinnokamp” (läs, prioritera de frågor som berör vita, straighta, cis-könade medleklasskvinnor) genom att tysta de som inte håller med och beskriva dem som att de ”splittrar feminismen”. Varpå feminismen kommer vandra rakt ut ur historieböckerna som en irrelevant rörelse där man inte lyckades utveckla sina analyser och sina teorier ihop med sin ständigt utvecklande samtid.