Tuesday, September 22, 2020

"Revolutions are messy. People get left behind."

Som jag skrev om i den här bloggen för några veckor sedan pågår det för tillfället en hård debatt inom den feministiska rörelsen. Stridslinjer dras upp i sanden. Vi positionerar oss på olika sidor om den. Utifrån sett skulle man kunna tro att hela striden handlar om transpersoners inkludering eller icke inkludering i den feministiska kampen - en inkludering som ses som självklar för många feminister och förödande för andra.

Men debatten handlar lika mycket om en av de mest snåriga och samtidigt grundläggande frågorna inom den feministiska rörelsen: Hur ser feminismen på kön? Vad betyder det egentligen att "vara kvinna?"

Inom andra politiska rörelser kanske debatt mot yttre, politiska motståndare ses som den viktigaste delen för att bygga sin rörelse, men så fungerar inte feminismen. För oss är den interna feministiska debatten betydligt mycket viktigare. Det är inte speciellt konstigt. Vilka politiska motståndare skulle feminismen utvecklas som rörelse av att debattera? Antifeminister? Vars argument inte förändrats nämnvärt sedan rösträttsdebatten. Hur utvecklande skulle det liksom vara för den feministiska rörelsen att debattera mot hundra år gamla argument om vad som är manligt och kvinnligt och att jämställdhet är väl behjärtansvärt men den får inte gå för låååångt?

Jag säger inte att det är oviktigt att debattera mot antifeminister när dessa är ute och argumenterar mot abort eller påstår att de flesta våldtäktsanklagelser är falska eller ojar sig över kvinnliga poliser, men särskilt utvecklande är det knappast.

För den feministiska rörelsen är den viktigaste debatten den mellan olika feministiska strömningar och åsikter, inte mellan "feminismen" och "antifeminismen."

Detta är anledningen att jag så ofta skriver om den internfeministiska debatten snarare än om feminismens politiska motståndare. En del tycker det är "osysterligt" att skriva om den eftersom det innebär att man "kritisera andra kvinnor" och att det "splittrar kampen." Men jag håller inte alls med. Jag tror att det är inom den feministiska rörelsen som diskussionen om hur vi kan och bör förändra samhället sker, och det sker genom att skiljelinjerna lyfts fram och debatteras. Inte genom någon sorts låtsad feministisk "enighet".

Senast att gå in i den pågående interna feministiska debatten var sajten Gardet. Den feministiska opinionssajten som startade våren 2019 och några månader senare lades på is. Idag har den startats upp igen med nya skribenter och med underrubriken "radikalfeminism".

Den första artikeln på nylanserade sajten argumenterar för att människan är ett däggdjur som inte kan byta kön, att kön inte är en "känsla" och att det som kallas transfobi snarare handlar om att vara påläst på vad vetenskapen säger. Jag delar inte skribentens åsikter om det men låt oss gå vidare. Framför allt lyfter artikeln fram vad den menar är två "problem" med att människor själva kan bestämma vilket kön de har; 1, statistik och hur man ska kunna mäta kvinnors erfarenheter av förtryck om transkvinnor ingår, och 2, könsseparatistiska rum som exempelvis offentliga toaletter, omklädningsrum, FB-grupper, osv.

Gardet ställer frågan: "Var ska en transkvinna byta om som transitionerade för 20 år sedan och har en kvinnas kropp till det yttre? Gör det någon skillnad för kvinnor om nämnda transkvinna använder damernas eller om en transkvinna med skägg, basröst och penis gör det?" och tillägger "För det är inte oproblematiskt att män, oavsett vad de känner och kallar sig, har rätt till de rum där kvinnor är extra utsatta."

Som någon som har följt debatten noggrant finner jag just detta extremt intressant. Låt mig förklara varför.

Det brukar kallas för "bathroom panic". Fenomenet att i debatter om kvinnors och hbtq-personers rättigheter påstå att dessa rättigheter kommer leda till att offentliga toaletter och omklädningsrum "tas över" av "perversa och farliga personer". Ett sorts skrämselargument som under decennier använts för att flytta fokus i debatten och försöka utmåla dessa gruppers rättigheter som ett hot. Fenomenet är alltså så vanligt att det har ett eget namn.

På 70-talet när striden gick i USA om Equal Rights Amendment - ett tillägg till den amerikanska konstitutionen som skulle garantera lika rättigheter oavsett könstillhörighet - påstod motståndarsidan med välkände antifeministen Phyllis Schlafly att ERA skulle innebära att alla offentliga toaletter och ombytesrum blev könsneutrala och befolkade av våldtäktsmän och pedofiler. 

ERA blev aldrig verklighet och är fortfarande inte ratificerat. 

Senast november 2015 föll Houstons Equal Rights Ordinance - som skulle ha förbjudit diskriminering på grund av etnicitet, ålder, funktionsvariation och 11 andra kategorier - efter en motkampanj som påstod att det skulle leda till att män "utklädda till kvinnor" skulle ta över alla damtoaletter. Att antal transpersoner som begår överfall på toaletter inte visar något samband med införandet av den typen av rättigheter, eller att transpersoner är mer utsatta än cis-personer på just offentliga toaletter, tycks inte spela någon roll när skrämselpropagandan rullar igång.

Det är förstås lätt att koppla ihop denna "bathroom panic" som sker i samband med debatter om hbtq-personers rättigheter till en konservativ rädsla för att traditionella könsroller ska brytas upp, men var passar i så fall feministerna med samma argument in? De delar knappast synen på traditionella könsroller med ultrakonservativa republikaner. Så kopplingen måste vara en annan.

Det andra mysteriet med denna feministiska synen på kön är hur ofta det påpekas att det är skillnad på transkvinnor som verkligen ser ut som kvinnor och transkvinnor som fortfarande har kvar vissa manliga yttre attribut, exempelvis en penis.

För oavsett hur många olika åsikter och strömningar som finns inom den feministiska rörelsen så måste väl ändå kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar räknas som en av feminismens okränkbara grundstenar? Om feminismen börjar bestämma människors kön efter hur mycket/lite de opererat sin kropp så börjar gränsen för vad som alls kan räknas som feminism bli väldigt luddig, i alla fall för mig.

Jag vet inte om det är skrämmande eller betryggande att feminismen efter alla dessa år fortfarande brottas med frågan om vad det innebär att vara kvinna. Att vi inte ens kan enas om vilka faror som lurar bortom könsdebatten: Är det statistikproblem eller farliga toaletter som är det största hotet? Eller är det i själva verket den röda tråd som går från konservativa ERA-motståndare till dagens feministiska debatt om transpersoner som är det vi faktiskt bör oroa oss för?