"Sometimes you wake up. Sometimes the fall kills you. And sometimes, when you fall, you fly."

Inom kvantfysiken finns något som kallas för complementarity principle, vilket betyder ungefär att man måste kunna hålla två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt för att kunna se hela verkligheten. Det används för att förklara hur elektromagnetisk strålning kan vara både en partikel och en vågfunktion. Det kan också användas för att förklara människors beteende på sociala medier.

OK, det sista var bara min tolkning.

Att hålla två till synes motstridiga tankar i huvudet för att försöka få hela bilden, är tyvärr inget vi är särskilt bra på. Det vi är bra på är binärt tänkande, att om A är rätt så måste B vara fel, och konfirmationsbias, att välja en position och sedan rata alla fakta som verkar motsäga denna position och lyfta fram de fakta som bekräftar den.

Vi är tränade på att konstruera idéer i motsatsförhållanden till varandra. Vi intar politiska positioner där antingen individens frihet eller samhällskollektivet är viktigast, när verkligheten är att det ena inte kan existera utan det andra. Vi ser vetenskap och tro som varandras motsatser, när det i själva verket är så att den ena förklarar hur världen fungerar och det andra beskriver meningen med den.

Polemik och antingen/eller-tänkande tycks vinna landmärken för varje nytt val som hålls, varje ny ledarkrönika som skrivs, varje nytt medie-drev som drevas. Därför är det bra att det dykt upp en debatt om "cancel culture" - en kultur där människor som beter eller uttalar sig problematiskt som straff ska fråntas sina plattformar, vänner och levebröd av en arg internetmobb.

Jag har dock motstridiga - åtminstone till synes - tankar om cancel culture. Och jag tror man måste hålla dessa motstridiga tankar i huvudet samtidigt för att verkligen få en helhetsbild av frågan.

Jag tror att drevkultur och offentlig skamning kan vara det viktigaste verktyg vi har för att rasera traditionella och reaktionära attityder i samhället. Och jag tror också att det är helt förödande för all form av progressiv kultur.

För att få ihop dessa två till synes motstridiga tankar måste man skilja på "call out culture" och "cancel culture". De drivs av samma mekanismer men medan det förra är baserat på någon sorts maktanalys av samhället, så handlar det senare bara om blodlust.

Jag hörde en gång Jon Ronson (författare till boken So You've Been Publically Shamed) beskriva offentlig skamning som ett vapen vi plötsligt fått i samband med sociala medier. Tyvärr har vi förälskat vi oss i vårt vapen och numera känns en dag utan att vi får använda det som en bortkastad dag. Vapnet har slutat vara ett vapen och blivit en raison d'etre.

Men innan dess så var "call out culture" ett sätt för röster som sällan får höras att faktiskt kunna påpeka problematiska beteenden i majoritetssamhället på ett sätt som majoritetssamhället plötsligt brydde sig om.

Jag levde själv igenom Racefail 09 och andra hårda internetskolor där många rasifierade satte ned foten runt vit feminism, cultural appropriation och tone policing och de var verkligen inte snälla men herregud vad jag lärde mig.

Som en del av majoritetssamhället är det ju inga större problem att valsa igenom livet utan att nånsin behöva reflektera över sitt eget beteende om ingen någonsin ”calls you out”. Som kvinnlig feminist är det ändå enklare, för du kan bara klumpa ihop alla kvinnor till en grupp och kalla det kvinnokamp och sedan påstå att ni alla har samma erfarenhet av förtryck på grund av biologi, och strunta i att du inom gruppen besitter stora privilegier jämfört med andra kvinnor, till exempel rasifierade kvinnor, socialt utsatta kvinnor och transkvinnor.

Att se sina egna privilegier inom gruppen är också viktigt för att man inte ska börja föra talan för en grupp man faktiskt inte tillhör, en grupp man därmed osynliggör. De som rusar in i debatter och gör just det brukar kallas för social justice warriors.

Social Justce Warriors blev ett populärt uttryck under Gamergate. Helt oöverraskande missförstod alt-högermännen i Gamergate ordet grovt, och började använda det för alla som lyfter frågor om sexism och rasism inom populärkultur. Men för oss andra är en social justice warrior precis tvärtemot vad de oinformerade gamergate-männen tror att de är. De två grupperna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Social justice warriors känns igen dem på att ofta dundrar in i debatter om viktiga och komplexa ämnen som porr, maskulinitet eller könsidentitet, utan något intresse av att de olika sidor eller de teorier som finns, utan bara intresserade av den linje de själva driver. De förstör viktiga debatter genom sitt ointresse för att de kan ha fel. Sedan går de vidare till nästa debatt att bulldoza.

Det har under åren mest setts som störande inom den feministiska debatten. Men i och med "cancel culture" blev de ett direkt hot mot den offentliga debatten. Ett exempel är Mr Cool-debatten. Det som skulle ha kunnat bli en intressant feministisk debatt om gränser och huruvida man kan skapa ett progressivt samhälle genom reaktionära metoder (som censur) blev istället ett moralistiskt drev av SJWs som eldades på av aktivister med stora plattformar och tystade alla meningsfulla diskussioner genom att kalla de som deltog i dem för ”pedofilkramare”.

Gränsen mellan "call out culture," som ser till att röster utanför normen får höras, och "cancel culture," som riskerar att göra det motsatta, är hårfin och milsvid på samma gång. Skulle vi kunna ha en "call out culture" utan att social justice warriors eller alt-högern eller mediekändisar eller moderata riksdagsmän på twitter genast förvandlar den till "cancel culture"? Kan vi se det framåtsträvande i det förra och det bakåtsträvande i det senare? Eller blir det för svårt för oss att ha dessa två till synes motstridiga idéer i huvudet samtidigt?