Sunday, June 14, 2020

"Yes, I've been black, but when I come back, you'll know, know, know"

Det har återigen varit en hätsk debatt om hur feminismen ska ställa sig till transpersoner. Denna tycks startades av några tweets som J.K Rowling skrev om att ett inkluderande språk (exempelvis skriva ”människor som menstruerar” istället för ”kvinnor”) riskera att raderar ut kvinnlig erfarenhet.

Varför är detta en sådan konfliktfylld fråga inom feminismen? Och då menar jag inte inkluderande språk, för så vitt jag vet finns inte många som kämpar för att radera ordet "kvinna" ur språket. Vad jag undrar är snarare varför transaktivism för så många feminister inte ses som feminism. Utan som ett hot mot feminismen.

För det första: Det som transmän, transkvinnor, icke-binära och intersexuella upplever kan ju inte kallas något annat än könsförtryck. Är inte könsförtryck en ganska viktig, rentav grundläggande, fråga för feminismen?

Det förtryck som transpersoner utsätts för brukar kallas "The Gender Binary" - det binära könssystemet.  I korthet fungerar det systemet så att alla människor på jorden delas in i två binära kategorier av kön där man bara kan vara antingen det ena könet eller det andra, utan någon möjlighet till variationer däremellan.



Det är ett system som vi alla är intimt bekanta med. När man kategoriserats in i ett av könen följer en rad andra förväntningar som även de är baserade på att en person bara kan tillhöra antingen det ena eller det andra.

I verkligheten har naturen skapat är en stor variation av mänskligt kön,  könsidentitet och könsuttryck som hoppar mellan de olika "kategorierna" och snarare kan beskrivas som att befinna sig någonstans på ett spektrum än i ett binärt system.

För det andra: För mig är det naturligt att det är en grundläggande fråga för feminismen att bekämpar detta könssystem och det förtryck det bidrar med, inte bara för att systemet uppenbarligen är nära kopplat till patriarkatets syn på kön utan för att förtryckande system - vare sig de är patriarkala, rasistiska, koloniala eller homofoba - hänger ihop.

För att lyckas bekämpa ett av systemen måste man bekämpa alla de andra. Att kämpa för att krossa patriarkatet utan att samtidigt kämpa för att krossa t.ex vår kulturs djupt rasistiska system är således garanterat att misslyckas.

Det är inte jättesvårt och de flesta organisationer, aktivister och rörelser förstår idag att förtryck hänger ihop och samverkar med varandra - såväl på samhällsnivå som inom en enskild individ - och att man inte kan bekämpa fattigdom utan att också bekämpa könsförtryck och rasism, eller att man inte kan bekämpa klimathotet utan att samtidigt arbeta för jämlikhet och kvinnors rättigheter.

Lika omöjligt är det att slita ut ett av alla de olika förtryck som en individ drabbas av och säga till den personen att hon är välkommen in i den feministiska kampen - så länge hon bara problematiserar det förtryck hon möter i egenskap av kvinna, och inte i egenskap av sin hudfärg, etnicitet, sexualitet, klass eller könsidentitet. Det skulle kanske gå om du är en vit, heterosexuell, cis-könad kvinna från övre medelklassen. Kanske.

Med andra ord har jag svårt att förstå många feministers oro för att den feministiska kampen ska "splittras" och "urholkas" om man breddar feminismen till att inte bara kämpa mot det som klassiskt brukar kallas kvinnofrågor, eller könsmaktordningen, utan mot alla förtryckande maktstrukturer. Att alla förtryck som drabbar en individ i detta djupt patriarkala samhälle vi lever i, därmed är en fråga för feminismen.

Men för många feminister är frågan om att inkludera andra "gruppers" kamper förutom kvinnokampen i feminismen djupt oroande. De ser det som en ödesfråga för hela feminismens framtid. För dem är hela den feministiska kampen och de framsteg som gjorts i dess namn hotade om transkampen och andra förtryckta gruppers kamper måste inkluderas i den feministiska, eftersom detta enbart leder till att försvaga och splittrar feminismen.

Och, här är det jäkliga: För oss på den andra sidan är det också en ödesfråga. För oss är idén att dela upp olika typer av oskiljbara förtryck i syfte att "ena" den feministiska kampen i en ”kvinnokamp” ett lika stort hot mot  feminismens framtid som en relevant politisk rörelse. För varför ha en "kvinnokamp" som aldrig ser till helhetsbilden, och därför aldrig kommer lyckas skapa verklig förändring?

Vi pratar alltså om en grundläggande skiljelinje inom feminismen, en skiljelinje som inte sällan förminskas till nåt utrop om att feminister alltid "tjafsar" med varandra.

Jag tycker skiljelinjen illustreras rätt väl av Cissi Wallins text i Expressen nyligen. Under rubriken ”feminismen är inte en faddergala för alla” beskriver hon sin oro över att ”transfrågan mer och mer börjat definiera kvinnokamp” och slår därefter fast att ”feminism är inte en faddergala för alla världens utsatta, inte heller en tombola där man kan kasta ner vad som helst, bara det känns viktigt eller bra för en själv.” I den feminism hon däremot skriver att hon vill se kommer "tjejer och kvinnor stå upp för sin rätt till en egen kamp” och feminister som drabbas av och kämpar mot andra former av förtryck utanför kvinnoförtrycket beskrivs som ”mänskliga människor med olika intressen” men dock "intressen" som inte får ”urlaka vår viktiga kvinnokamp till ett jippo där alla får vara med på precis vilka villkor som helst.

Intressant nog illustrerar den efterföljande debatten precis lika väl problemet med just denna syn på feminismen. Till exempel när Wallins följare börjar gissas i hennes kommentarsfält på Instagram om varför unga tjejer, citat, ”vill ta farväl av kvinnoskapet” (dvs definiera sig som det de är) eller vill ”skära av sig brösten för att de lärt sig hata att vara kvinna” (dvs, korrigera sitt kön). Där hade kanske den feministiska analysen mått bra av att människor med faktiskt levda erfarenheter deltog. Jag tror personligen inte det hade ”splittrat” eller ”urlakat" feminismen. Däremot kunnat bidra till att skapa en feministiska analys som faktiskt kan förändra vår patriarkala, rasistiska, homofoba och transfoba kultur.

Och detta är, för mig, den springande punkten. Jag har inga problem att förstå varför man vill att den feministiska kampen ska vara en kamp fokuserad enbart på kvinnors erfarenhet av att vara just kvinnor i en patriarkal värld, och låta andra grupper föra sina kamper på annat håll. Det skulle vara så mycket enklare.

Men jag tror inte enkelhet är eftersträvansvärt när man vill förändra ett samhälle. Det skulle nämligen också göra feminismen till en rörelse som slåss mot reducerad, ja, rent av felaktig, bild av verkligheten. Och en politisk rörelse som kämpar mot en felaktig bild av verkligheten kan aldrig skapa riktig förändring. Varje politisk rörelse - från vänster till höger - måste våga se sina egna maktstrukturer. Och bekämpa dem.

En feminism baserad på en svartvitt, förenklad bild av hur samhället ser ut och där motstridiga röster som vill bredda denna bild anses "splittra" rörelsen, skulle i mina ögon riskera att sluta vara en politisk rörelse och istället bli en politisk sekt.

Och politiska sekter som är ängsliga för att se hur allt hänger ihop för att det blir svårare för deras privilegierade ledare att kalla sig själva "krigare" och "radikala", har jag fått mer än nog av.

Tuesday, June 02, 2020

"The silicon chip inside her head, gets switched to overload"

Jag har aldrig tänkt på hur mycket energi det går åt bara för att koncentrera sig.

Och då menar jag inte koncentrera sig medan man tränar kick-boxning eller springer ett maratonlopp. Utan att sitta ned och koncentrera hjärnan på att genomföra en enda sak från början till slut. Energin detta tar är overklig, ofattbar, om man tänker på det.

Eftersom jag kraschade rejält på min arbetsplats i början av mars och har varit sjukskriven för utmattning sedan dess har jag haft anledning. Att tänka på det, alltså.

Att återhämta en utmattad hjärna är något helt annat än en utmattad kropp. Även nu, tre månader in i min rehabilitering, kan det skrämma mig hur lite min hjärna funkar under extrem utmattning. Jag tänker fortfarande på utmattning som ett kroppsligt fenomen, inte mentalt. När man sovit och vilat tillräckligt borde hjärnan helt enkelt funka. Men det finns fortfarande saker jag inte minns från tiden runt min kollaps, trots att jag rent kroppsligt nu kan sägas vara utvilad.

Jag tänker på människor som tar amfetamin för att koncentrera sig längre stunder. Det har alltid låtit så konstigt i mina öron att något som i slang kallas speed kan ha en sådan effekt. Det kanske inte stämmer att det har en sådan effekt, men det låter hur som helst mindre konstigt för mig nu. Jag har insett att det krävs enorma mängder energi för att hjärnan ska kunna koncentrera sig under en längre tid, mer än det krävs för kroppen.

En utmattad hjärna kan inte fokusera på något, vare sig det är ett bilduppslag i en skvallertidning eller en låt på radion. Att koncentrera sig en hel arbetsdag är ungefär lika omöjligt som att trotsa gravitationskraften.

Under min tidigare erfarenhet i livet med depression har jag märkt vad energi, och avsaknad av energi, betyder. Trots namnet "lyckopiller" så har jag aldrig upplevt någon "lycko-liknande" effekt av antidepressiv medicin, men en effekt jag har märkt är när kroppen börjar få tillbaka något av sin energi. Man kan plötsligt gå upp på morgonen och bestämma vad man ska ha till frukost eller vad man ska handla den dagen - saker som upplevts oöverstigliga under sjukdomen. Det som händer är att hjärnan kan koncentrera sig igen.

"Koncentrationspiller" skulle ha varit ett bättre smeknamn än lyckopiller, om man prompt ska hitta på nedvärderande ord för livsviktiga mediciner.

En annan sak jag förstått efter min utmattning är hur mycket energi det faktiskt tar att sova, hur paradoxalt det än låter. Först några veckor in i sjukskrivningen när jag återfick en del av min gamla energinivå började jag sova bra för första gången på över ett år. Men då tog jag å andra sidan igen med råge. Jag vältrade mig i sömn, hängav mig åt det på samma sätt som folk hänger sig åt spel, droger, sex eller sitt favoritfotbollslag.

Under maj började jag arbeta 2 timmar om dagen för att träna upp min koncentration igen. När maj övergick i juni bestämde jag att öka det till 4 timmar om dagen. Mest för att jag inte vet hur jag annars ska kunna bedöma min egen förmåga. Och för att jag vet att jag har läkare och chefer som är måna om mig, och vår dialog är präglad av lugn och försiktighet, inte press eller stress. Annars hade jag aldrig klarat det.

Det kan vara bra för politiker och andra som tror att piska och åtstramningar är bästa sättet att få sjukskrivna att återkomma till arbetslivet snabbare. Det har inte varit min erfarenhet. Jag fick snabb och effektiv hjälp i krisen, stöd och uppmuntran under återhämtningen och nu får jag lugn och flexibilitet under tillbakagången till arbetet. Jag har tur. Det är synd att inte fler har det.

Min läkare sa att hon även tror att min "unika" familjesituation bidrar till att jag tycks återhämta mig snabbt. Så HIGHFIVE systerdöttrar. Bra jobbat.