"Give me books, French wine, fruit, fine weather and a little music played out of doors by somebody I do not know."

Ingen har antagligen märkt det, men jag slutade vara en del av världen i februari. Jag tog inte farväl på twitter eller annonserade min avgång på instagram. Jag skickade in min utlovade text till en tidning som jag skrivit klart några veckor tidigare, och sedan lade jag ned allt jag byggt upp de senaste åren.

Det här är vad som hände: Ungefär samtidigt som världen vändes upp och ned av hotet av ett nytt virus blev jag sjukskriven för utmattning. De två har inget med varandra att göra. De bara råkade sammanfalla - min personliga kollaps och övriga världens.

Kollapsen var plötslig och kom ur det blå. Jag kan nu i efterhand se tecknen, särskilt de sista veckorna i februari. Men jag såg det inte då. Det hade besparat mig en hel del om jag förstått. Det hade besparat mina kollegor en del.

Fast det är inte riktigt sant att jag inte förstod. Jag hade nästan helt slutat sova. I några månader hade jag bara kunnat somna fram på småtimmarna. Natt efter natt. Jag fick problem med minnet och var tvungen att dubbelkolla allt jag gjorde. Och sedan fick jag kolla att jag verkligen hade dubbelkollat, för jag kunde inte minnas om jag gjort det. Eftersom varje moment tog tre gånger så lång tid som vanligt hann jag aldrig ikapp.

Det jobbigaste var att jag inte kunde prioritera mina uppgifter. En klok kollega förklarade en gång för mig att arbetsuppgifter kan delas in i två olika kategorier: Det som är viktigt men inte bråttom, och det som är viktigt och bråttom. Det som är viktigt men inte bråttom kan man vänta med - hur mycket andra än tjatar om att man ska prioritera dem nu nu nu.

För mig under denna tid var allt VIKTIGT och BRÅTTOM. Varje uppgift eller förfrågan var högprioriterad. Inte konstigt att jag slutade sova.

Det pågick i några månader, men när jag väl gick in i väggen gick allt plötsligt fort. Om det hade tagit mig månader att bli utmattad så tog det bara en dag att krascha, ytterligare en dag för att få en tid hos företagshälsan, och sedan en dag till för att få träffa en läkare och bli sjukskriven.

Jag hade tur. Det går inte så snabbt för alla att få hjälp. Eller ta emot hjälp.

Min arbetsgivare fick ägna rätt mycket tid åt att få mig att förstå vad det faktiskt innebär att vara sjukskriven för utmattning. Det är nästan komiskt att tänka på hur jag resonerade. Min plan var att jag skulle kolla min mail varje dag för att bedöma vad jag behövde fixa direkt och vad som kunde vänta tills jag var tillbaka. Mina chefer lade dock in sitt veto mot denna plan. Samt beslagtog min jobbdator. Den ligger fortfarande inlåst i nåt skåp.

De förstod att de hade två saker att hantera: Min sjukskrivning, samt min egen syn på min sjukskrivning. Det fanns en anledning till att jag ända fram till sista veckan förnekade att min situation var så allvarlig som den var. Jag hade heller ingen förståelse för hur jag praktiskt skulle släppa arbetsuppgifter eller ansvarsområden. Det slog mig liksom inte att sjukskrivningen innebär att man inte ska jobba.

Jag behövde distans. Geografisk hade varit bra, men på grund av coronan fick det istället bli distans mätt i tid. Närmaste tiden efter sjukskrivningen  spenderade jag som en boll av ångest och utmattning. Sedan kom det en dag när jag kunde börja läsa. Visserligen bara bildtexten i mammas skvallertidningar, men ändå. Jag började kunna se min telefon utan att må dåligt. Jag började titta på TV för första gången på flera år. Snart bestod mina dagar av Come Dine With Me, En Plats I Solen, Sjölyckan, och Million Dollar Listing. Och sömn. Jag frossade i att sova. Det var min huvudsyssla de första veckorna.

Jag blev mindre nedstämd. Men för det krävdes medicin. Och den typen av medicin som gör dig mindre nedstämd tar tyvärr lång tid att verka. Ett par veckor, minst. Men när de hjälper så hjälper de.

Mest viktig för min återhämtning har min närmaste omgivning varit. Jag bor hos min syster och är med mina systerdöttrar varje dag. Ingen pressar mig att bli bättre. De är bara glada att jag är där. Med barnen lär jag mig att vara här och nu. Barn är bra på det. När en 5-åring kommer mot dig med en sax och ropar ”kan jag KLIPPA ditt HÅR, moster?” så tvingas du vara här och nu.

Det är en sån ynnest att kunna skriva igen. Det trodde jag inte skulle hända när jag låg ihoprullad som en boll i sängen. Känslan av att det saknas ljus i slutet av tunneln är själva definitionen av depression och utmattning. Därför är det bra att påminna sig själv om att det blev bättre. Jag är inte helt bra än. Men det blev bättre. Trots allt.