"You can't be a nonconformist if you don't drink coffee."

Del 1: klicka här

En annan diskussion på samma ämne under 2018 har varit denna: Hur tar man reda på de bakomliggande orsakerna till samhällsproblem som masskjutningar, terrorism, hot mot personer, organisationer och myndigheter, osv? Det verkar finnas två distinkt olika svar på den frågan.

Låt oss ta ett exempel: En enskild galning bombhotar nationella sekretariatet för genusvetenskap. Här tycks två olika analyser av händelsen ske samtidigt.

En är att den enskilda galningens beteende är så galet att den inte kan ha påverkats av något som skett i omvärlden. Kanske inte helt oöverraskande anammas denna analys främst av de som ägnat sig åt att utmåla genusvetenskap som galenskap och genusforskare som en grupp infiltratörer som förstör samhället.

Den andra analysen är att den enskilda galningen visserligen är galen och enskild men att det inte betyder att hen befunnit sig i nån sorts neutralt bubbla där inget som sker i omvärlden kan ha påverkan eller konsekvenser.

Jag tenderar att tro på den andra analysen. Det vill säga att om vi ska kunna förebygga samhällsproblem måste vi förstå dem bortanför "det var en enskild galning punkt." Frågan som kvarstår blir då istället om man kan hållas ansvarig för att ha påverkat en enskild galnings handlingar genom sitt sätt att t.ex skriva om en person, organisation eller ett fenomen. På den frågan är jag mycket mindre säker på mitt svar.

Det jag däremot vet är att om man ska försöka besvara den frågan måste man hålla fler saker i huvudet på samma gång. Man måste självklart få kritisera personer och fenomen fritt och utan att hållas ansvarig för saker en annan person gör. Samtidigt - och här infinner sig behovet av att kunna hålla flera saker i huvudet - måste alla tänka på konsekvenserna av vårt handlande.

I detta fallet gäller det främst konsekvenser av saker man skriver eller säger i offentliga forum. Det kan vara en bok, debattartikel, en krönika eller en enskild tweet. Så fort man skriver i ett sammanhang utanför den egna byrålådan så måste man räkna med att det kan bli konsekvenser. Man kan förstås välja att bry sig mer eller mindre om det. Men hur mycket man än upprepar ordet "konsekvensneutral" kommer man aldrig ifrån det faktum att konsekvenserna uppstår vare sig du bryr dig eller inte.

Här vill jag vara väldigt, väldigt tydlig: Kritik är inte detsamma som hat. Det är också skillnad på att håna någon och att hata någon. Internet måste vara en plats där vi kan skratta åt, håna, förlöjliga och ironisera över varandra. Inte urskiljningslöst, men när t.ex makthavare gör bort sig eller beter sig illa måste det gå att peka på det utan att kallas hatare. (Om du själv är makthavare kan lite andra regler gälla, för folk tenderar att tycka du är mindre rolig när du stampar på folk och nästa dag stiftar lagar).

Jag tror så här: alla måste bestämma vilket ansvar de själva vill ta. Jag är på inget sätt något stort namn i den offentliga debatten, men jag har några tusen följare och även jag kan ibland få folk som tror att de "stöttar" genom att kalla andra människor för värdelösa kräk eller utropa att någon borde få sparken från sitt jobb i mina mentions. Ser jag sådana i mina mentions funderar jag alltid på om jag gjort något för att uppmuntra dem. Blir de tillräckligt många har det hänt att jag tagit bort min ursprungstweet eller omvärderat min egen text eller backat undan från diskussionen. Jag har helt enkelt bestämt att jag inte är bekväm med konsekvenserna, och tagit ansvar för det.

Den feministiska rörelsen har ju en ovanligt oblodig historia av konsekvenser jämfört med andra politiska rörelser, men även vi har ansvar att tänka på konsekvenserna av det vi skriver och säger. Kanske har feminister t.o.m ett större ansvar att göra detta eftersom vi debatterar ämnen som rör folks mest privata sfärer - ända in i sängkammaren - och vill förändra de underliggande strukturerna i dem.

Just det - att vi ser det personliga som politiskt - är också feminismens styrka eftersom det inte går att förändra ett samhälle utan att förändra det i grunden, men att röra sig inom folks personliga sfär kräver också ödmjukhet, empati och respekt för människors integritet i allt man gör. Feminismen kan och ska vara skarp och oböjlig i sin kritik av strukturer och kulturer, men göra det med respekt för människorna inom dessa strukturer och kulturer.

Det kan säkert vara feministisk handling att kritisera enskilda personer för att inte vara tillräckligt feministiska eller för att vara sviniga eller vad det nu är - men jag har svårt att se den feministiska strategin i det. Att ropa om att någon borde få sparken är såklart enklare än att analysera det system som gett personen sin position till att börja med, men feminism handlar inte om enkla lösningar på komplexa problem. Så låt oss inte ägna vår tid åt det.

Jag tror som sagt man som en del i den offentliga debatten måste fundera på vilka konsekvenser man är bekväm med att ta, även om funderingarna bara sker privat. Jag tror vi aldrig kommer hitta ett enda enkelt svar på frågan om hur ansvarig man är för konsekvenserna av det man skriver i offentliga forum, men jag tror man har ett ansvar att fundera på vilka konsekvenser man är bekväm med att ta.

Att tänka på sitt eget ansvar ska självklart inte hindra ett fritt och öppet debattklimat, men jag tillhör inte de som tror att en personlig kompass eller att då och då fundera över var ens egen sova-gott-om-natten-gräns ligger hindrar ett sådant klimat. Jag tror tvärtom att det stärker det offentliga samtalet. Åtminstone mer än att hävda att ord inte kan ha konsekvenser och att handlingar kan uppstå i neutrala vakuum.

"Cowboy take me away "

Om 2017 var året då vi ägnade oss åt #metoo så var 2018 året då vi ägnade oss åt kritik av #metoo och av feminism i allmänhet. Javisst, till stora delar består den av debattörer som tror feminismen vill sätta alla män i fängelse och av en media som vill suga ut sista sensationalismen av #metoo genom att intervjua några kändismän. Men det finns också kritik mot feminismen i år som inte har med tok-antifeminism eller sensationalism att göra.

Jag har ägnat några dagar åt att läsa om Jon Ronsons bok So you've been publicly shamed från 2015. I boken träffar Ronson ett antal personer som blivit offentligt uthängda av drev på sociala medier efter olika offentliga fadäser de gjort. Exempelvis Justine Sacco som twittrade följande osmakliga skämt till sina 170 följare: “Going to Africa. Hope I don’t get Aids. Just kidding. I’m white!” Det var ett uppenbart försök att skämta om privilegier, men låt oss säga att det föll ganska platt. Särskilt efter att ett twitterdrev av en magnitud Sacco nog aldrig kunde föreställa sig gjorde att hon trendade på twitter över hela världen och fick henne också sparkad från sitt jobb. Allt på ungefär 12 timmar.

I sin bok undersöker Jon Ronson ett antal av denna typ modern public shaming och de människor detta fenomen drabbat. Det är ett intressant fenomen för alla som studerar sociala medier samt för folk som mig, vi intresserar oss för den feministiska samhällsdebatten och hur vi tar den framåt.

“There is nothing I dislike more in the world than people who care more about ideology than they do about people.”
- Jon Ronson, So you've been publicly shamed

Att läsa om boken har fått mig att fundera på fenomenet med public shaming på sociala medier. Det är intressant av flera anledningar. En är att vi alla deltagit i det, på något sätt Alla vi som befinner oss på sociala medier dagligen har någon gång delat, retweetat eller tyst sett på när public shaming sker i vårt flöde.

En annan anledning är att självrannsakan aldrig kan vara problematiskt för en rörelse.

Det finns ett begrepp som används ofta av diverse alt-right crazies, antifeminister, nationalister och Hanif Bali. Begreppet är Social Justice Warrior, förkortas SJW, och betyder ungefär en person som rusar in i alla samhällsdebatter och kallar folk rasister, fascister och kvinnohatare för att få sig själva att framstå som "de goda."

Även om de absolut flesta personer ovan nämnda grupper klistrar detta epitet på inte förtjänar det, så finns en anledning även för oss icke-högerfnattar att lära oss begreppet och upptäcka de personer i vår sfär som det passar in på. Anledningen är att SJWs förstör för alla. Feminister som antifeminister. Vanliga debattörer som högerfnattar.

Jag började följa den feministiska, antirasistiska internetdebatten för ganska många år sedan. Innan Lord of the Rings hade biopremiär och innan två flygplan flög in i World Trade Center i New York. Med andra ord, en lång tid sedan. Redan då var SJWs ett problem. Och problemet var att de saknade intellektuell analys.

Det kanske låter nedlåtande. Men tänk på att jag under lång tid var en fuzzy newbie som storögt läste vad alla andra skrev och nu är jag en oldie som fortfarande är lika storögt nyfiken på den feministiska diskussionen och varje gång en SJW kommer inrusade och skriker om nån namnlista för att få nån sparkad från sitt jobb så stoppar de effektivt den faktiska diskussionen. De är alltid snabba och ogenomtänkta och aldrig för att det är bråttom utan för att de är rädda för att någon ska hinna före och stjäla deras spotlight.

Den feministiska debatten kan såklart inte vara någons personliga spotlight. Den kan inte handla om individer, utan måste handla om kultur och struktur. Och mest av allt måste den handla om förflyttningar.

Nästa del: klicka här.