Tuesday, November 01, 2022

"Promiscuity is nothing more than traveling, there’s more than one way to see the world"

I dagarna publicerar Dagens ETC första delen av en artikelserie kallad "De uthängda tjejerna" om platser på nätet där nakenbilder på unga tjejer sprids mot deras vilja, ofta ihop med namn och ibland även bostadsort, och där tusentals killar väljer att titta på och sprida vidare dessa bilder.

Jag skrev mycket om "hämndporr" (att dela och sprida sexuella bilder på någon annan utan personens samtycke, inte sällan som hämnd på en partner som gör slut) för tio år sedan på politism.se. Någon gång där inleddes också arbetet med att få till en svensk lagstiftning mot fenomenet som inte fanns då. Jag kommer ihåg att många vuxna män och kvinnor hörde av sig till mig och tyckte det var ”överdrivet” att driva frågan om en ny lagstiftning då ”förtalslagen funkar bra” samt att det riktiga problemet var att tjejer tog sexuella bilder på sig själva och skickade till sina pojkvänner ”för det vet man ju hur killar är, hö hö.”

Båda dessa ingångar till att hantera fenomenet ”hämndporr” är förstås helt fel. För det första är förtalslagen (eller andra lagstiftningar hämndporr kunde hamna under, det var rätt godtyckligt under denna tid) inte en lag som funkar bra på grund av att det brott som begås vid hämndporr inte är förtal. 

Problemet med hämndporr är inte att någon framställs som klandervärd eller brottslig. Problemet med hämndporr är att det är ett sexuellt övergrepp. 

För det andra är det inte alls så att ”man vet ju hur killar är.” Killar är inte viljelösa robotar. De kan fatta beslut. Det finns en uppsjö sidor på internet där man kan hitta sexuella bilder på personer som ställt upp frivilligt på att bli tittade på, om man nu vill se det. När man väljer att sprida och titta på bilder där personerna inte deltar frivilligt så är det just ofrivilligheten - känslan av makt över offret - man väljer. 

Det i sin tur beror inte på att alla killar är monster, som uttrycket "man vet ju hur killar är" också implicerar. Det beror på att de växt upp i en kultur som fortfarande har en djupt rotad föreställning om att det är skamligt för tjejer att ”kommas på” med att bete sig sexuellt, även om det inte är lika svartvitt idag som förr, och att de därför får skylla sig själva om det händer. 

Killar kan alltså fatta egna beslut som till exempel att inte begå handlingar mot andras samtycke. Samtidigt kan man inte säga att de får särskilt mycket hjälp av vuxenvärlden att ta rätt beslut. Kulturen de lever i både uppmuntrar och förväntar sig att de fattar fel beslut. "För det vet man ju hur killar är."

Ett annat fenomen i vår kultur som hämndporr belyser är att tjejer alltid måste minska sitt eget handlingsutrymme för att ”skydda sig” mot potentiella sexuella övergrepp som tydligen kan ske så fort de försöker leva sina liv som helt vanliga människor. Vårt fokus för att "lösa" problemen med sexuella övergrepp är alltid på hur offren kan förändra sitt beteende.

Jag kommer ihåg 2014 innan den nya lagen kom, när en 18-årig kille fälldes för förtal i tingsrätten för att ha smygfilmat sin dåvarande tjej under sex och sedan spridit filmen. Hovrätten sänkte sen hans straff från 130 000 kr i böter till 25 000 kr med hänvisning till att det idag ”är alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.

Vuxna människor tror ofta att ungdomar inte bryr sig lika mycket om sin integritet som de själva gör, eftersom ungdomar ”fläker ut sina liv på nätet.” Det är naturligtvis helt fel. Unga bryr sig definitivt om vad som läggs ut om dem på nätet. Det är milsvid skillnad på att själv dela något och att något delas mot ens vilja. De två sakerna ingår inte ens i samma universum. Vuxna måste börja förstå det.

Jag kommer också ihåg att advokaten uttalade sig om tingsrättens skadestånd som han tyckte var för högt för ”idag är det så mycket som finns på nätet och tjejen hade gett sig in i leken lite även om hon inte var medveten om att hon filmades.” Och på frågan vad han menade med att hon gett sig in i leken fortsatte: "Hon hade gett sig i lag med den här killen."

Det visar varför det inte går att komma åt detta brott enbart genom lagstiftning, även om den nya lagstiftningen mot hämndporr förstås är viktig. Idag kan förövaren hota offret med att sprida bilderna till alla hon känner om hon anmäler. På så sätt kan förövaren fortsätta begå nya övergrepp utan att offret vågar anmäla. Anledningen till varför det går att hota en person bara genom att hota att sprida bilder är för att vi tycks besatta av att skuldbelägga sådant som inte är ett brott, sådant som skett helt frivilligt och som inte skadat någon annan människa. 

Reportaget i Dagens ETC inger samma känsla som jag alltid får av dessa berättelser - att jag vill se både ett akut handlingssätt och ett långsiktigt handlingssätt mot problemet. Det kräver akut handling, för unga tjejer hängs ut här och nu och eftersom samhället så glatt har beväpnat deras förövare genom att skambelägga och skuldbelägga offren så finns det akuta risker för offren. Risk för utpressning. Risk för självskador. Min reaktion blir därför att vilja stoppa alla tjejer från att någonsin ta en enda nakenbild igen. Riskerna är helt enkelt för stora.

Men i det långsiktiga perspektivet är det just denna reaktion som är mest skadlig. Vi måste, som kultur, börja lägga skulden och skammen där dessa hör hemma. På förövarna. Det måste vara förövarna som inte vågar gå ut för att de gjort något så skamligt som att titta på och sprida bilder utan de inblandades samtycke. Det måste vara slut på att kräva av tjejer att de ska sluta med normala beteenden (vilket sexuellt utforskande är, även om det sker på nätet) som på inget sätt är skadliga eller omoraliska eller ohälsosamma, bara för att det finns andra därute vars beteende är skadligt, ohälsosamt och omoraliskt.

Det långsiktiga handlingssättet måste vinna, om vi ska ha ett samhälle där tjejer slipper begränsa sina liv och sitt handlingsutrymme och killar slipper utmålas som robotar. Och det kräver som alltid mer än bara arbete med lagstiftning. Det kräver att vi som samhälle vågar se oss själva i spegeln istället för att bara hänvisa till offrens eget ansvar eller måla upp en bild av alla förövare som avvikande från majoritetssamhällets norm medan de förövare som inte passar in i den bilden trivialiseras enligt idén om "hur killar är". Det kräver att vi ser vårt ansvar i problemet, som samhälle. Det är vi som är förövarna.

Wednesday, October 26, 2022

"And when I finally got sober, felt 10 years older but fuck it, it was something to do"

Kommer någon ihåg The Rules Of Internet? Det är en lista regler som ska ha cirkulerat sen slutet av 90-talet och fortfarande hänvisas till idag. Den mest kända regeln är Rule 34: If it exists, there’s porn of it. I en av versionerna från 2006 kan man se Rule 30: There are no girls on the Internet.  Regeln uppkom i mansdominerade forum och användes när någon användare påstod sig vara av kvinnligt kön. Vilket tydligen ingen trodde på. Den följdes därför av regeln Rule 31: Show your tits or GTFO.

Hur väl stämmer denna regel då med verkligheten? Tja, i studier från pew institute kan man se att efter en kort mansdominans strömmade unga tjejer till Internet i början av 2000-talet, och andelen män och kvinnor var snabbt jämt fördelat. År 2005 var 86% av unga kvinnor på Internet, jämfört med 80% av unga män. Det vill säga ungefär samtidigt som regeln There are no girls on the internet cirkulerade .

Jag vill verkligen skriva något om mina tidiga år på Internet och hur de formade mig. Jag spenderade mina första år på Internet i olika fandom communities, bestående av nästan 100% kvinnor. Det är den miljö som lärde mig allt jag kan om Internet, från mailinglistor till flamewars till sockpuppets till gifs. Och det är den miljö där jag lärde mig om allt om postkolonial feminism, från andrafiering till god ton-argumentet till lingvistiskt motstånd.

Man brukar ofta förklara fandom för oinsatta genom att gå tillbaka till 60-talet och de fanzines med fanfiction om TV-serier skrivna om fans som cirkulerade då. Mest kända exemplet av en tidig fandom är Star Trek. Fans av serien använde sin kreativitet och sina egna erfarenheter för att utforska karaktärerna i stories som de delade med varandra, och därigenom skapade en subkultur av kreativitet, politik och teknik. 

Man brukar ofta förklara fanfiction genom en de mest citerade beskrivningarna av fenomenet som kommer från Henry Jenkins bok Fans, Bloggers and Gamers där han förklarar subgenren "slash fanfiction" (fanfiction där fokus är på samkönade relationer) på detta sätt:

When I try to explain slash to non-fans, I often reference that moment in Star Trek: The Wrath of Khan where Spock is dying and Kirk stands there, a wall of glass separating the two longtime buddies. Both of them are reaching out towards each other, their hands pressed hard against the glass, trying to establish physical contact. They both have so much they want to say and so little time to say it. Spock calls Kirk his friend, the fullest expression of their feelings anywhere in the series. Almost everyone who watches the scene feels the passion the two men share, the hunger for something more than what they are allowed. And, I tell my nonfan listeners, slash is what happens when you take away the glass.  

När fans utforskar sådant som inte visas (eller kan visas) på TV så händer något. Mainstream-samhällets regler för vad som är norm och vad som är icke-norm slutar gälla. Att denna typ av fandom communities främst består av kvinnor och icke-binära är ingen slump. För vilka har ett större behov av en plats där man kan leka med könsmaktordningen, omkullkasta genussystemet och objektifiera män, än dessa?

Även om fokus för fandom förändras med tiden - Stargate och X-files var några av de största under Internets tidiga år, idag gissar jag att det kanske snarare är The Avengers, Game of Thrones och Stranger Things som tagit över tronen - så är behoven de fyller densamma.

Fans har alltid haft en nyckelroll när det kommer till att bygga upp Internet communitites. Det är en odiskutabel sanning. Men just kvinnliga fans har alltid förlöjligats såväl online som i den verkligen världen. Unga tjejers intresse för sina idoler har alltid beskrivits som ytlig, substanslös, hormondriven masshysteri och behandlats som kulturellt värdelöst. Samtidigt som ett precis lika starkt intresse för, säg, fotboll definierats som en viktig del av civilsamhället.

Min egen erfarenhet ifrån min yngre tonårstid stämmer inte alls ihop med stereotypen av tjejfans. Min upplevelse är att tonårstjejer intresserar sig för sina idolers musik med ett laser-likt fokus, att detta intresse väldigt ofta uttrycks genom egen kreativitet, och kan ge precis samma starka känsla av identitet och sammanhang som idrott alltid hyllas för. 

Därför är det skönt att läsa journalisten Kaitlyn Tiffanys nyutkomna bok Everything I Need I Get From You: How Fangirls Created the Internet as We Know It om hur tjejfans format och formar Internet. Det behövs fler beskrivningar av detta fenomen som kommer innifrån, snarare än ytterligare en nedlåtande vuxen som ojar sig över "skrikande, gråtande tjejer" som tanklöst tar emot vad någon pengahungrig manager lurar dem att köpa.

För det första, var skulle ens Internet vara utan tjejfans? Livejournal, tumblr, instagram, tik tok? Hallå? För det andra har jag aldrig varit en del av en mer subversiv subkultur än den jag ingick i när jag under några år deltog i olika fandom communities med andra fans. I en tid när "girl power" var en slogan uttänkt av mainstreamsamhället för att tjäna pengar på unga tjejer så var dessa fan-communities en plats där jag äntligen upplevde feminism i praktiken. 

Det var en plats där vi bestämde reglerna. En plats där marginaliserade grupper kunde lyfta fram karaktärer som icke-vita, icke-straighta, icke-cis, skapa ett universum där dessa var normen och alla andra var de avvikande. I en värld där majoriteten av alla huvudkaraktärerna i majoriteten av alla film och TV-serier är vita, heterosexuella, cis-könade män, så var det en motståndshandling. 

Jag lärde mig också att bråk är nödvändiga och viktiga inom feministiska forum. Att försöka "enas" för att skapa en "god ton" inom forum som säger sig vilja utmana mainstreamsamhället, skapar bara en ny norm där redan hörda röster hörs och redan marginaliserade röster tystas. 

Som vit, straight, cis-könad fick jag genom fandom i tidig ålder lära mig läxan att lyssna på röster som "called me out" för detta - utan att jag genast började ropa efter god ton-polisen eller förklara att jag minsann skulle vara på deras sida om de bara var lite mindre arga. Jag lärde mig om hur man ignorerar concern trolls och hur man inte låter dessa deraila alla diskussioner. Jag lärde mig om cultural appropriation, problemet med manliga nördar som ser sig som förtryckta, argumentum ad dictionarium, logical fallacy, osv. Jag lärde mig faktiskt lyssna, inte bara tala. 

Jag tror allt detta har gjort mig till en bättre feminist idag, och det har definitivt gjort mig till en mindre annoying person i internetdiskussioner. Inget kunde ha förberett mig bättre på att överleva 10-talets sociala medier-debatter än 00-talets fandom communities.

Tack.



Tuesday, July 19, 2022

"Now all the vampires walkin' through the Valley, move west down Ventura boulevard"

Jag blev feminist under senare halvan av 90-talet. Det var inte så konstigt, när man tänker tillbaka på den tiden. 

Vi drack ”kärv au lait” på Cafe Java vid Vasaplatsen och rökte silk cuts medan vi drömde om att sitta på The Good Mixer i Camden och att vara så coola att vi istället rökte marlboro lights. New Lad-fenomenet var i full sving och brittiska tidningar som Loaded och Maxim och svenska tidningar som Slitz och Moore talade om för oss att metrosexualitet var ute och att riktiga män drack öl, älskade fotboll och duschade en gång i veckan och att kvinnor bara var till för att tittas på. Det var såklart inget nytt med den typen av misogyni, särskilt inte som den kom ur en så urpatriarkal kultur som Storbritannien. Men nu var sexism inte bara accepterat - det var roligt, ironiskt och coolt.

Så fort jag ser en dokumentär eller på andra sätt påminns om vad som utspelar sig på 90-talet kommer jag ihåg varför jag blev feminist. De som tror dagens misogyni beror på ytliga sociala medier, pornhubs lättillgänglighet eller att sexism har "importerats" hit under 00-och 10-talen, kan inte minnas 90-talet särskilt väl. För mig som genomlevde hela min tonårstid under detta decennium är det skrattretande att höra människor säga att det var bättre förr.

Att idag se tillbaka på hur offentliga och icke-offentliga kvinnor behandlades i media är fascinerande vidrigt. Britney Spears oskuld var ett hett ämne för den manliga tabloidpressen under 90-talet, och hon gick från omsmekt popprinsessa till skandalomsusad slampa i pressen så fort hon lade den oskuldsfulla personan på hyllan och började agera och klä sig som en vuxen kvinna istället. Marcia Clark, den kvinnliga åklagaren i 90-talets mest uppmärksammade rättegång mot OJ Simpsons, fick sin frisyr hånad, längden på sina kjolar kritiserad och sin förmåga som mamma ifrågasatt dagligen i media. Tidningarna publicerade också topless-bilder på henne - givetvis utan hennes samtycke. Popgruppen Spice Girls var skapade för att rida på nån sorts feministisk våg, men utsattes inte för mindre objektifiering av äldre mediamän för det. När megapopulära programledaren Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV för att se om hon tappat gravidkilona, var bara ett exempel.

Och samtidigt som jag var en naiv 21-åring som drack dyr cappuccino och billigt vin med smak av kork i London, var Monica Lewinsky 24 år och genomgick en offentlig förnedring av en magnitud som är svår att förstå. Och det var inte bara näthatare i sina mammors källare som stod för den, även etablerade journalister.

Om det är någon tidpunkt och några personer som hade mått bra av lite ”cancel culture” så är det denna tid och de journalister, komiker och politiker som deltog i smutskastningen av en ung kvinna och som på inget sätt motsvarade det eventuella ”brott” hon begått. Efter att ha varit tyst i två decennier publicerade Lewinsky en hyllad text i Vanity Fair där hon, nu 40 år, med egna ord beskrev vad hon gått igenom när hon var 24. Hon beskrev hur framträdande kvinnor som kallade sig feminister deltog i slutshamingen mot henne. Hon beskrev hur svårt det varit för henne att få jobb med sitt impopulära efternamn. Hon beskrev hur det kändes att inför hundratals människor få frågor om hur det är att vara ”USA:s blowjob queen.” I en intervju nyligen med John Oliver - som för övrigt bett om ursäkt för sina egna skämt om Bill Clinton-skandalen när det begav sig - förklarade Lewinsky varför hon aldrig ändrade sitt efternamn. ”Jag tror det var principen. Bill Clinton behövde inte ändra sitt efternamn. Ingen frågade någonsin honom om han tyckte att han borde ändra sitt namn.

Nej, det är inte konstigt att vi alla blev feminister under 90-talet.

Och 1996 kom en bok ut som förändrade det svenska feministiska samtalet för hela min generation. Det är svårt att förklara betydelsen av Nina Björks bok Under Det Rosa Täcket för dagens unga feminister. Förutom Susan Faludis Backlash kan jag inte komma på någon annan bok som alla feminister i 20-årsåldern hade läst. Alla. Vi som var unga och feministiskt obevandrade och ville läsa feministisk diskussion på svenska under senare halvan av 90-talet hade tidskriften Darling, tidningen Bang och Linna Johanssons fanzine Bleck. Och så hade vi Under Det Rosa Täcket. Ett par år senare kom visserligen antalogin Fittstim, men då var feminismen redan mainstream. 

I Under Det Rosa Täcket ställer Nina Björk vad hon kallar för livmoderfeminism - idén att kvinnor förfördelas på grund av att essentiellt ”kvinnliga” egenskaper nedvärderas av samhället och lösningen är att uppvärdera det ”kvinnliga” - mot likhetsfeminism - idén att män och kvinnor är psykologiskt jämlikar och att det är kulturella föreställningar om könens biologiska olikheter som skapar könsroller och begränsar människors fria val.

Medan andra vågens feminister snäste om att vår generation var utseendefixerade och porrskadade talade Under det Rosa Täcket om för oss att viljan att leva upp till skönhetsnormen är en del av en socialt konstruerad könsroll. Om du väljer att förstora brösten är det för att samhället konstruerat "kvinnlighet" på det sättet, inte för att du vill göra det ”för din egen skull” - som mången utvikningstjej på denna tiden för övrigt påstod. Du skulle inte göra valet att förstora brösten om du visste att du skulle bo på själv på en öde ö de närmsta femtio åren.

Idag kan det låta banalt att sådana enkla faktum kunde ge en insikt man inte haft innan, men att vara ung och börja navigera sig bland socialkonstruktiva begrepp som könsroll, könsidentitet, kvinnlighet, manlighet är inte helt lätt. Det är lätt att glömma, så här 25 år senare. 

Idag har vi gått vidare från teorin om att kön enkelt kan uppdelas i två kategorier; biologiskt kön och socialt genus. Idag brottas feminismen till exempel med att förena idén om biologiskt kön/socialt genus med självdefinierad könsidentitet, även om vissa feministiska strömningar valt att helt enkelt exkludera könsidentitet med argumentet att det hotar hela kvinnokampen. Och det är såklart tufft att inse att ens analys av kön som man närt under lång tid inte stämmer med hur kön fungerar i verkligheten. Avfärdande framför att försöka anpassa den egna teorin är givetvis enklare.

Men nästan alla teorier behöver utvecklas och anpassas, hela tiden, ju mer vi lär oss om verkligheten. Fýsiker har spenderat snart ett sekel med att leta efter sätt att förena två av de mest grundläggande teorierna om hur universum fungerar: Einsteins allmänna relativitetsteori och kvantmekaniken. Var och för sig fungerar de och är helt centrala i vår förståelse av universum. Men när man ska förena dem blir det svårt. Ändå fortsätter de försöka eftersom en teori om hur universum fungerar som inte stämmer överens med verkligheten, inte är mycket att ha. Och om fysiker kan varför skulle vi feminister vara sämre?

Monday, June 27, 2022

"Now everybody do the propaganda, and sing along to the age of paranoia"

Problemet med organisationer som ser sig som "goda" är att det ibland tycks gå hand i hand med att inte kunna hantera kritik särskilt bra. Det är som att de och deras lojala försvarare anser att så länge man har ett syfte som i princip alla människor anser vara "gott," så ska man heller inte behöva få kritik för de metoder man använder för att nå dit.  

Vi behöver organisationer och engagerade aktivister som lägger sin tid på att förbättra samhälle. Men vi behöver också kunna kritisera hur de arbetar. Metoderna de väljer är liksom ingen bisak, de kan förstöra hela syftet om man inte är försiktig.

Den stora risken för organisationer och rörelser som bemöter alla kritiker genom att genast utmåla dem som "pedofilkramare", "porrvurmare", "manstillvända feminister" eller vad det nu är för epitet man klistrar på dem, är inte bara att man framstår som att man inte kan bemöta saklig kritik. Den stora risken för organisationer som vägrar bemöta kritik mot de metoder de använder är att de kan missa viktig kritik som visar att deras metoder motverkar deras syfte, snarare än bidrar till det.

Om man till exempel driver en organisation som påstår att barn dagligen utsätts för porr och att de blir både skadade och beroende av det - trots avsaknad av forskning som visar på detta - kan man säkert skrämma upp tillräckligt många föräldrar för att få uppmärksamhet och tjäna pengar. Dock riskerar man också med sådana metoder att skapa ett samhälle där barn inte vågar gå till vuxenvärlden med sina frågor kring pornografi, eftersom de tror att de gjort något farligt och förbjudet och att vuxna kommer bli upprörda om de berättar det. Något kritiker av dessa metoder ständigt påpekar, bara för att utmålas som nån sorts porrlobby som tycker barn ska se porr. Men när barn slutar våga komma till vuxna med svåra frågor slutar vi också kunna skydda dem. Metoden att skrämma upp föräldrar skapar därför sällan en tryggare värld för barn. Tvärtom.

När man lägger ihop delarna visar sig helheten bli någonting större än summan av de enskilda delarna. Om man vägrar lyssna på kritik kommer man inte kunna se det i tid.

Eller om man driver en organisation för att skydda barn mot övergrepp och konsekvent beskriver alla kritiker som att de "inte bryr sig om att barn utsätts för övergrepp." Trots att ingen kritiker kritiserar syftet utan bara metoden - att låtsas vara minderårig och aktivt ta kontakt med män för att sexchatta och t.o.m skicka nakenbilder som man låtsas är av barn, i förhoppningen att stämma träff med någon av dem för att hänga ut den personen på nätet.

Man behöver såklart inte hålla med om kritiken. Men om man främst bemöter den genom grundlösa (men effektiva i att tysta meningsmotståndare) påståenden att kritikerna bryr sig mer om förövare än om barn finns en risk att man aldrig skaffar sig faktiskt sakliga argument för att försvara sina metoder, argument baserade i fakta och forskning.

Och om man aldrig behöver försvara sina metoder med fakta och forskning, finns risken att det en dag visar sig att ens metoder bidragit till att skapa en mindre trygg värld för barn, istället för motsatsen. Att fler organisationer och aktivister inte är mer rädda för att missa väsentlig kritik, och därmed mer villiga att inte bemöta den genom att skicka ilskna drev på kritiker, är ett mysterium. 

Snarare är det till och med extra viktigt att förhålla sig kritisk mot just de rörelser och organisationer vars mål man själv delar.  Och just de rörelser som ser sig själva som "goda" borde vara extra glada över att få kritik, istället för  extra upprörda över att någon kritiserar dem.

Som feminist ser man emellanåt detta fenomen inom den feministiska rörelsen. Just för att vårt syfte är ett mindre förtryckande samhälle, så tycks en del tro att kritik mot de metoder vi använder för att nå dit automatiskt är antifeministisk. Men det är skillnad på att kritisera feminismens syfte, och att kritisera metoderna. Att kritisera kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp är definitivt antifeministiskt, men att kritisera metoder man väljer för att nå denna rätt kan mycket väl vara feministisk.

För det är inte metoderna i sig som är feministiska. Inte om de på lång sikt visar sig skapa ett mer förtryckande samhälle, istället för mindre. Kritik internt behöver därför formuleras på rätt sätt. Frågan vi ska ställa är inte om det är, säg, feministiskt eller inte att hänga ut privatpersoner som sexbrottslingar på sitt instagramkonto utan rättegång. Eller om det är feministiskt eller inte att att förbjuda porr. Frågan vi måste ställa är vilken typ av samhälle vi är med och bygger genom dessa metoder. 

Jag tror till exempel att förvägra människor att välja sitt eget pronomen och välja vilket omklädningsrum de använder, baserat på hur deras kropp ser ut, i slutändan skapar ett mer förtryckande samhälle för kvinnor, inte mindre. Därför är min kritik mot feminister som vill använda denna metod i kvinnokampen, också feministisk.

Vi måste förstå att när vi väl använt vår politiska kraft till att förändra lagar, skapa kulturella tabun eller gå in i människors privata beslut om sina egna kroppar och könsidentitet, för att vi anser att det "är i ett gott syfte", så kommer vi inte kunna stoppa den utveckling vi släppt lös. Därför måste vi lägga pusslet innan vi ställer oss på barrikaderna. Och vi måste kunna kritisera metoder utan att stämplas som antifeminister, porrliberaler, osysterliga, handmaidens of the patriarchy eller vad man nu använder för att avfärda kritiker. 

Att lära sig ta kritik är en av de absolut viktigaste sakerna alla som tar syftet med sin aktivism på faktiskt allvar kan göra. Annars borde man kanske ställa frågan vilka bevekelsegrunder aktivismen egentligen grundar sig i.

Wednesday, March 30, 2022

"So I got my cappuccino to go, and I'm heading for the hills again"

En sak man snabbt tröttnar på som kvinna och som feminist är att användas i andra personers agendor. Det sker ständigt men speciellt när vi befinner oss i ett valår.

Senast var nu i veckan när Richard Herrey, Tobias Billström och andra moderater spred en artikel i Forbes från 2021 med rubriken "De säkraste och farligaste länderna för kvinnor att resa till." Listan över de 10 "farligaste" länderna för kvinnor inkluderade bland annat Storbritannien, Norge, Honduras, Colombia, USA, Sydafrika samt Sverige. Listan över de 10 "säkraste" länderna för kvinnor inkluderade bland annat Egypten, Albanien, Kina, Grekland och Förenade Arabemiraten. Sverige ligger på andra plats över de farligaste länderna för kvinnor. Detta var vad som fick moderaterna att upprört twittra.

Listorna är baserade på en undersökning från Safetydetectives.com. Både Forbes och SafetyDetective påpekar att listorna bygger på offentlig data från länderna, vilket av förklarliga skäl kan vara problematiskt, och att en anledning att länder som Sverige ligger högt upp mycket väl kan vara att vi har en hög anmälningsbenägenhet och att vi har en bredare definition av våldtäkt än andra länder. 

Att uppröras över det höga antal våldtäktsanmälningar som fått oss att hamna på listan är såklart inte konstigt gjort av moderatmännen. Det gör vi alla. Det som de fått kritik för är att de inte visat något intresse av att samtidigt framföra helt grundläggande fakta över varför siffrorna ser ut som de gör. Till exempel vet alla med allra minsta intresse i frågor om kvinnors säkerhet att det är notoriskt svårt att jämföra våldtäktsstatistik mellan länder. 

Vad som räknas som våldtäkt kan skilja sig åt mellan länder. I vissa länder måste offret gjort fysiskt motstånd för att rubriceras som våldtäkt, till exempel. Även hur man räknar kan skilja sig åt. I Sverige räknas exempelvis upprepade våldtäkter inom en relation som mer än ett brott, något som skiljer sig mellan länder.

Man behöver också reflektera något runt vad det eventuellt beror på att fler vågar anmäla våldtäkt i ett visst land jämfört med ett annat, eftersom den benägenheten kan vara kopplad till exempelvis hur skambelagt det anses att ha utsatts för våldtäkt eller hur samhällets syn på offrets "eget ansvar" ser ut. 

Vad än artikeln moderatmännen länkar till säger så sticker Sverige inte ut när det gäller andelen kvinnor som i en europeisk brottsofferundersökning uppgett att de någon gång utsatts för en våldtäkt.

När man dock inte tycks intresserade av att ge ens den mest basala analysen av våldtäktsstatistik blir mer skrämselpropaganda än nåt annat. Man måste undra om det beror på att de inte har något grundläggande intresse i frågan eller om det beror på att varje rimlig analys innebär att man inte kan skylla allt på de senaste årens regering.

Allt detta illustrerar tydligt något som vi feminister skulle behöva prata mer om: Ju närmare valet vi kommer ju mer måste vi värja oss mot att låta våra slagord utnyttjas av andra politiska agendor.

Och det gäller absolut inte bara från moderaterna. Partier från yttersta vänster till långt ut på höger - såväl som diverse instagramaktivister och ideella organisationer - snyltar gärna på feministiska slagord om kvinnors trygghet för sin icke-feministisk agenda. Det minsta vi kan kräva av dem är att åtminstone kunna visa vilken bakomliggande feministisk analys av problemet deras feministiska slagord vilar på. Det kan de sällan.

Anledningen att Sverige har en bredare definition av våldtäkt än många länder beror på feministisk analys om varför det är problematiskt att se våldtäkt som något som enbart kan ske med fysiskt våld, utanför äktenskapet, eller med penetration av ett manligt könsorgan. Anledningen att Sverige har hög anmälningsbenägenhet kan bero dels på hög tillit till rättssystemet, samt att feminismen länge kämpat mot de patriarkala myter runt våldtäkt som gör det svårt att anmäla sexuella övergrepp. Allt detta är analyser runt våldtäkt som politiker är välkomna att lära sig om och använda sig av.

Det är i detta valår, precis som alla tidigare valår, viktigt för feminister att inte låta feminismen bli ett redskap för populistiska krafter. För populistiska krafter är våldtäktsfrågan vapen de älskar att svinga för att kunna peka ut vissa grupper eller skapa skrämselretorik - naturligtvis helt utan ett faktiskt intresse i våldtäktsoffers välmående.

Vi som var med på 00-talet kommer ihåg när Pär Ström fick medieutrymme av att påstå att den höga våldtäktsstatistiken beror på att kvinnor ofta falskanmäler män för att hämnas eller få ut försäkringspengar, alternativt för att feminismen "urvattnat" definitionen av våldtäkt och gjort att kvinnor tror de blivit våldtagna fast de inte blivit det. Under denna period kom alla hans följare in i precis alla debatter om våldtäkt och derailade dem med dessa påståenden. och just när vi börjat vänja oss vid att ständigt gå in i alla våldtäktsdebatter beredda att förklara hur forskning om falska våldtäktsanmälningar ser ut och varför det är fel (även gentemot män) att definiera våldtäkt enbart som en penis som med våld penetrerar en vagina, förändrades plötsligt debatten. Nu blev istället Sverigevännernas agenda den mest högljudda och nu var plötsligt våldtäktsanmälningar inte alls falska, däremot utfördes de nu allihopa av en liten grupp män med en annan kultur än den svenska. Nu blev man som feminist istället tvungen att förklara fakta om hur våldtäkt är ett globalt fenomen som inte är begränsad inom en viss religion, kultur eller nation och som behöver lösas på samhällsnivå, inte grupp-eller individnivå.

Både de så kallade "jämställdisterna" och Sverigevännerna har i grunden samma analys: Våldtäkt är inget problem svenska män ska behöva befatta sig med. Problemet beror antingen på hämndlystna kvinnor eller utländska män.

Inga av grupperna vill problematisera våldtäkt som ett kulturellt problem, utan som ett individuellt problem för kvinnor att lösa själva. Vi uppmanas av den ena gruppen att sluta övertolka "oskyldiga raggningsförsök" och sluta falskanmäla män vi är arga på, och av den andra gruppen att undvika att bli våldtagna genom att undvika "typiska våldtäktsmän." Inget av dessa lägger ansvaret på någon annan än offren.

Båda gruppernas metoder minskar dock antalet våldtäktsanmälningar. Den första gruppens agenda minskar antalet våldtäktsanmälningar eftersom ett samhälle där alla våldtäktsanmälare automatiskt bemöts med skepsis och ifrågasätts om de är ett "riktigt våldtäktsoffer" naturligtvis gör offer mindre benägna att anmäla. Den andra gruppen minskar antalet våldtäktsanmälningar genom att försöka banka in en stereotypisk bild av hur "en riktig våldtäktsman" ser ut (någon från en "annan kultur" som överfaller sina icke kända offer med våld utomhus) vilket innebär att anmälningar av alla personer eller situationer som inte passar in i den stereotypen (män med etniskt svenskt utseende, situationer där förövare och offer har en relation, osv) minskar. Det blir på så sätt en självuppfyllande profetia, och sådana gillar alla populister som saknar ett faktiskt intresse i att skydda våldtäktsoffer.

Förutom att visa varför en debatt om våldtäktsproblematiken behöver drivas av feminister för att faktiskt innehålla en vilja att minska antalet våldtäkter, till skillnad från antalet anmälningar eller antalet domar, visar allt detta också hur lätt det är att utnyttja feminismens slagord för en allt annat än feministiska agenda.

När moderater ropar om att Sverige måste minska antalet våldtäktsanmälningar som fått oss upp på en lista behöver man därför fråga vilken analys de har bakom sina utrop. Det kommer krävas under detta valår att inte låta feministiska slagord användas utan bakomliggande analys, om vi ska kunna värja oss från att bli slagträn för andra politiska syften än våra egna.

Monday, February 21, 2022

"When I walk back to my flat, freedom will race like whisky through my veins"

Att se dokumentären om Janet Jackson och ”nipplegate” på SVT väcker verkligen minnen. Nipplegate är såklart namnet på mediastormen som skedde 2004 efter att Janet Jackson och Justin Timberlake uppträdde på Superbowl och en av hennes bröstvårtor råkade synas i en halv sekund på TV. 

Nipplegate handlade inte om bröstvårtan i sig. Under andra omständigheter hade det kunnat blåsa över på en dag. Det handlade om vem artisten var. Om vilka krafter hennes karriär retat upp. Samt det enkla faktum att konservativ sexualmoral tenderar att drabba män och kvinnor olika. Janet Jackson slängdes i princip ut från musikbranschen. Justin Timberlake seglade genom stormen utan en skråma.

Nipplegate blev också en mediastorm för att den drogs med i en större politisk agenda. Ideella organisationer som arbetade för att skapa press på mediabolag, TV-producenter och sponsorer att sluta visa nakenhet och annat "omoraliskt" innehåll i sina program, såg sin chans. Nipplegate gav dem utrymme och möjlighet att få med sig medier på nationell skala på sin agenda. Plötsligt verkade hela USA enat i ilska över tillgången till sex och naket som barn och unga "utsattes för" av TV-bolagen. I en scen i dokumentären gråter en kongressledamot nästan när hon berättar att nipplegate diskuterades på hennes barns skolgård. 

Precis som de flesta jag kände var jag road av moralpaniken USA uppvisade. "I Sverige tror vi inte att en naken bröstvårta förstör barn," var självsäkra uttalanden vi gärna slängde oss med. Möjligen påminde det om Sveriges debatter om dansbanor, hårdrock och hyrfilmens införande, men de skedde ju på 40-talet respektive 80-talet. Inte denna sida milleniumskiftet.

Man kan undrar idag varför vi var så säkra på att Sverige är så annorlunda än USA. Hoppa fram några år till Mr Cool-drevet och dessa höga tankar om Sverige smulades i alla fall effektivt sönder. Och varför skulle vi vara annorlunda, egentligen? Vuxna har i alla tider gått att skrämma upp med tankar om att unga har en promiskuös livsstil, har obegränsad tillgång till pornografisk material, lyssnar på musik som kommer få dem att begå självmord/ta droger/skjuta någon, och i största allmänhet är mer utsatta för sex, droger och rock'n roll än de själva när de var unga. Det är inget nytt.

Det är därför vi ser samma ”bathroom panic” utspela sig i dagens trans-debatt som i tidigare debatter om minoriteters rättigheter. ”Bathroom panic” kallas den skrämselpropaganda som används när minoritetsgrupper börjar vinna rättigheter och går ut på att sexualförbrytare kommer få tillgång till offentliga toaletter och omklädningsrum om dessa rättigheter införs. Man kunde se denna skrämselpropaganda piskas upp under debatten om homosexuellas rättigheter på 70-talet och USA:s segregationsdebatt på 40-talet. Även om trans-debatten idag drivs av feminister i kvinnokampens namn, så designades argumenten för länge sedan, av motståndarna till ett mer progressivt samhälle.

Jag kommer att tänka på en twittertråd jag läste en gång. Den beskrev att NASAs ingenjörer egentligen ville göra rymdfärjornas boosters lite större, men eftersom de skulle förflyttas via tåg till uppskjutningsplatsen och passera genom en tunnel kunde de inte vara större än tunnels bredd. Tunnelns bredd berodde på tågrälsens bredd. Tågrälsens bredd var 4 fot 8,5 inches eftersom engelsmännen byggde den första tågrälsen i USA. Anledningen att de använde de måtten var för att det var den bredd hästvagnar hade. Man byggde hästvagnar den bredden för att hjulen skulle passa i vägspåren under längre resor. De som byggde de första vägarna i Europa var romarna. Romarna använde de måtten för att de skulle passa kejsardömets stridsvagnar. Vilket innebär att designen av rymdfärjor – kanske den mest avancerade form av transport som finns - beror på storleken på två hästar som står fastspända framför en vagn.

Säkerligen har några glädjehatande viktigpettrar vid det här laget plockat isär denna twittertråd som de gör med allt kul, men sensmoralen i historien är inte vilka som egentligen byggde tågrälsen utan att saker vi gör som vi tror är radikala kan ha sin grunddesign i en helt annan tid, och i ett annat syfte, på sätt vi inte tänker på.

 

Wednesday, February 02, 2022

"Maybe there's a God above, but all I've ever learned from love was how to shoot somebody who outdrew you"

Det är alldeles för lätt att förvilla sig i diskussioner som rör tonårstjejers klädval. Det visar om inte annat den senaste debatten som tycks ha sin början i Internationella Engelska Skolans klädregler för tjejers kjollängd (ett brott mot svensk grundlag, btw) och sluta i en diskussion om huruvida det inte är bättre med ordning och reda (suck) än att elever går runt nakna.

Men vad diskussionen egentligen handlar om är en vuxenvärld som tror de bör lägga sig i vad tonårstjejers har på sig. Även om en vuxenvärld som lägger sig i unga tjejers klädval aldrig lett till något bra. Aldrig någonsin i historien har det lett till något annat än att skapa osäkerhet hos tjejer om huruvida samma vuxenvärld kommer stå vid deras sida när de faktiskt behöver den. En vuxenvärld som tycker det är deras jobb att ha moraliska åsikter om ungas rätt att uttrycka sig själva, sin identitet eller sin sexualitet, kan ju knappast skapa en känsla av förtroende. Och barn och unga som slutar ha förtroende för vuxenvärlden kommer också sluta komma till oss när de brottas med svåra frågor.

De som gärna diskuterar kjollängdens skada på ordning och reda i skolan tycker säkert att jag är överdriven och fånig som anser att en sådan diskussion kan leda till ett brustet förtroende mellan de unga och vuxenvärlden, som i sin tur kan leda till skada för de unga som utsätts för kränkningar och skulle behöva kunna vända sig till vuxenvärlden för stöd. Men i all ärlighet tror jag faktiskt att det finns en koppling.

Jag tror faktiskt på riktigt att vuxenvärlden inte ska uttrycka något överhuvudtaget som rör barns och ungas kjollängd, urringningar, omg-måste-de-puta-med-läpparna-på-alla-instagrambilder, omg-unga-tjejer-idag-klär-sig-ju-som-slampor-var-är-föräldrarna, omg-varför-tror-unga-tjejer-deras-värde-ligger-i-att-visa-upp-sina-kroppar, osv. Jag tror att en vuxenvärld som glatt uttrycker sådant ber om att förlora barns och ungas förtroende, och ber om att inte vara de som barn och unga vänder sig till när deras integritet kränks. Jag tror att en vuxenvärld som glatt uttrycker sådant beväpnar sexuella förövare och får offren att tveka att be vuxenvärlden om hjälp.

Jag tror att det enda en vuxenvärld som uttrycker moraliska åsikter om barns och ungas klädval uppnår är att visa unga att de har sig själva att skylla om deras kroppar och värdighet kränks. Jag tror också att det enda en vuxenvärld som uttrycker sådant uppnår är att unga tjejer tror att vuxna män(niskor) har all rätt i världen att sexualisera, och provoceras av, barns och tonårstjejers kläder.

Det är samma anledning varför jag tror att de organisationer som använder skrämselpropaganda om ”porrskador” mot föräldrar för att få barn och unga att inte titta på porr gör mer skada än nytta. Det skadar förtroendet. Och barn och unga som inte vågar komma till oss i vuxenvärlden med svåra frågor om - till exempel - porr, kommer i längden vara mer utsatta än de som gör det.

Jag tror vi måste skapa en vuxenvärld som unga litar på. Jag tror vi måste sluta fokusera moralisk vrede på unga tjejers klädval, instagramkonton, frivilliga nakenbilder, och allt annat de gör som inte är brottsligt eller skadar någon, och istället fokusera vår moraliska vrede på de som faktiskt begår något brottsligt och faktiskt skadar någon annan. Som till exempel som vuxna som utnyttjar tonårstjejers ”provocerande klädval” för att rättfärdiga övergrepp.

Och ni som är oroliga för att unga tjejer inte kommer kunna anpassa sig till vuxenlivets regler om vi inte moraliskt förkastar deras klädval, well, jag tror att ni har fel. Alla kvinnor som läser dagens diskussion om kjollängder har själva varit utsatta för vuxenvärldens förfasande över våra kläder, beteenden och sexualitet. Vi brydde oss inte om det då, och vi är anpassade vuxna idag. Och snart kommer de som är unga idag inte heller vara de som provocerar vuxenvärlden, de kommer vara vuxenvärlden. 

Och om vi inte bestämmer oss för att förändra något kommer de sin tur moralisera över unga tjejer som inte gör något brottsligt eller skadar någon annan, samtidigt som de som faktiskt gör något brottsligt och skadar andra tillåts att härja ifred.