Kommer någon ihåg The Rules Of Internet? Det är en lista regler som ska ha cirkulerat sen slutet av 90-talet och fortfarande hänvisas till idag. Den mest kända regeln är Rule 34: If it exists, there’s porn of it. I en av versionerna från 2006 kan man se Rule 30: There are no girls on the Internet. Regeln uppkom i mansdominerade forum och användes när någon användare påstod sig vara av kvinnligt kön. Vilket tydligen ingen trodde på. Den följdes därför av regeln Rule 31: Show your tits or GTFO.
Hur väl stämmer denna regel då med verkligheten? Tja, i studier från pew institute kan man se att efter en kort mansdominans strömmade unga tjejer till Internet i början av 2000-talet, och andelen män och kvinnor var snabbt jämt fördelat. År 2005 var 86% av unga kvinnor på Internet, jämfört med 80% av unga män. Det vill säga ungefär samtidigt som regeln There are no girls on the internet cirkulerade .
Jag vill verkligen skriva något om mina tidiga år på Internet och hur de formade mig. Jag spenderade mina första år på Internet i olika fandom communities, bestående av nästan 100% kvinnor. Det är den miljö som lärde mig allt jag kan om Internet, från mailinglistor till flamewars till sockpuppets till gifs. Och det är den miljö där jag lärde mig om allt om postkolonial feminism, från andrafiering till god ton-argumentet till lingvistiskt motstånd.
Man brukar ofta förklara fandom för oinsatta genom att gå tillbaka till 60-talet och de fanzines med fanfiction om TV-serier skrivna om fans som cirkulerade då. Mest kända exemplet av en tidig fandom är Star Trek. Fans av serien använde sin kreativitet och sina egna erfarenheter för att utforska karaktärerna i stories som de delade med varandra, och därigenom skapade en subkultur av kreativitet, politik och teknik.
Man brukar ofta förklara fanfiction genom en de mest citerade beskrivningarna av fenomenet som kommer från Henry Jenkins bok Fans, Bloggers and Gamers där han förklarar subgenren "slash fanfiction" (fanfiction där fokus är på samkönade relationer) på detta sätt:
When I try to explain slash to non-fans, I often reference that moment in Star Trek: The Wrath of Khan where Spock is dying and Kirk stands there, a wall of glass separating the two longtime buddies. Both of them are reaching out towards each other, their hands pressed hard against the glass, trying to establish physical contact. They both have so much they want to say and so little time to say it. Spock calls Kirk his friend, the fullest expression of their feelings anywhere in the series. Almost everyone who watches the scene feels the passion the two men share, the hunger for something more than what they are allowed. And, I tell my nonfan listeners, slash is what happens when you take away the glass.
När fans utforskar sådant som inte visas (eller kan visas) på TV så händer något. Mainstream-samhällets regler för vad som är norm och vad som är icke-norm slutar gälla. Att denna typ av fandom communities främst består av kvinnor och icke-binära är ingen slump. För vilka har ett större behov av en plats där man kan leka med könsmaktordningen, omkullkasta genussystemet och objektifiera män, än dessa?
Även om fokus för fandom förändras med tiden - Stargate och X-files var några av de största under Internets tidiga år, idag gissar jag att det kanske snarare är The Avengers, Game of Thrones och Stranger Things som tagit över tronen - så är behoven de fyller densamma.
Fans har alltid haft en nyckelroll när det kommer till att bygga upp Internet communitites. Det är en odiskutabel sanning. Men just kvinnliga fans har alltid förlöjligats såväl online som i den verkligen världen. Unga tjejers intresse för sina idoler har alltid beskrivits som ytlig, substanslös, hormondriven masshysteri och behandlats som kulturellt värdelöst. Samtidigt som ett precis lika starkt intresse för, säg, fotboll definierats som en viktig del av civilsamhället.
Min egen erfarenhet ifrån min yngre tonårstid stämmer inte alls ihop med stereotypen av tjejfans. Min upplevelse är att tonårstjejer intresserar sig för sina idolers musik med ett laser-likt fokus, att detta intresse väldigt ofta uttrycks genom egen kreativitet, och kan ge precis samma starka känsla av identitet och sammanhang som idrott alltid hyllas för.
Därför är det skönt att läsa journalisten Kaitlyn Tiffanys nyutkomna bok Everything I Need I Get From You: How Fangirls Created the Internet as We Know It om hur tjejfans format och formar Internet. Det behövs fler beskrivningar av detta fenomen som kommer innifrån, snarare än ytterligare en nedlåtande vuxen som ojar sig över "skrikande, gråtande tjejer" som tanklöst tar emot vad någon pengahungrig manager lurar dem att köpa.
För det första, var skulle ens Internet vara utan tjejfans? Livejournal, tumblr, instagram, tik tok? Hallå? För det andra har jag aldrig varit en del av en mer subversiv subkultur än den jag ingick i när jag under några år deltog i olika fandom communities med andra fans. I en tid när "girl power" var en slogan uttänkt av mainstreamsamhället för att tjäna pengar på unga tjejer så var dessa fan-communities en plats där jag äntligen upplevde feminism i praktiken.
Det var en plats där vi bestämde reglerna. En plats där marginaliserade grupper kunde lyfta fram karaktärer som icke-vita, icke-straighta, icke-cis, skapa ett universum där dessa var normen och alla andra var de avvikande. I en värld där majoriteten av alla huvudkaraktärerna i majoriteten av alla film och TV-serier är vita, heterosexuella, cis-könade män, så var det en motståndshandling.
Jag lärde mig också att bråk är nödvändiga och viktiga inom feministiska forum. Att försöka "enas" för att skapa en "god ton" inom forum som säger sig vilja utmana mainstreamsamhället, skapar bara en ny norm där redan hörda röster hörs och redan marginaliserade röster tystas.
Som vit, straight, cis-könad fick jag genom fandom i tidig ålder lära mig läxan att lyssna på röster som "called me out" för detta - utan att jag genast började ropa efter god ton-polisen eller förklara att jag minsann skulle vara på deras sida om de bara var lite mindre arga. Jag lärde mig om hur man ignorerar concern trolls och hur man inte låter dessa deraila alla diskussioner. Jag lärde mig om cultural appropriation, problemet med manliga nördar som ser sig som förtryckta, argumentum ad dictionarium, logical fallacy, osv. Jag lärde mig faktiskt lyssna, inte bara tala.
Jag tror allt detta har gjort mig till en bättre feminist idag, och det har definitivt gjort mig till en mindre annoying person i internetdiskussioner. Inget kunde ha förberett mig bättre på att överleva 10-talets sociala medier-debatter än 00-talets fandom communities.
Tack.
