Jag blev feminist under senare halvan av 90-talet. Det var inte så konstigt, när man tänker tillbaka på den tiden.
Vi drack ”kärv au lait” på Cafe Java vid Vasaplatsen och rökte silk cuts medan vi drömde om att sitta på The Good Mixer i Camden och att vara så coola att vi istället rökte marlboro lights. New Lad-fenomenet var i full sving och brittiska tidningar som Loaded och Maxim och svenska tidningar som Slitz och Moore talade om för oss att metrosexualitet var ute och att riktiga män drack öl, älskade fotboll och duschade en gång i veckan och att kvinnor bara var till för att tittas på. Det var såklart inget nytt med den typen av misogyni, särskilt inte som den kom ur en så urpatriarkal kultur som Storbritannien. Men nu var sexism inte bara accepterat - det var roligt, ironiskt och coolt.
Så fort jag ser en dokumentär eller på andra sätt påminns om vad som utspelar sig på 90-talet kommer jag ihåg varför jag blev feminist. De som tror dagens misogyni beror på ytliga sociala medier, pornhubs lättillgänglighet eller att sexism har "importerats" hit under 00-och 10-talen, kan inte minnas 90-talet särskilt väl. För mig som genomlevde hela min tonårstid under detta decennium är det skrattretande att höra människor säga att det var bättre förr.
Att idag se tillbaka på hur offentliga och icke-offentliga kvinnor behandlades i media är fascinerande vidrigt. Britney Spears oskuld var ett hett ämne för den manliga tabloidpressen under 90-talet, och hon gick från omsmekt popprinsessa till skandalomsusad slampa i pressen så fort hon lade den oskuldsfulla personan på hyllan och började agera och klä sig som en vuxen kvinna istället. Marcia Clark, den kvinnliga åklagaren i 90-talets mest uppmärksammade rättegång mot OJ Simpsons, fick sin frisyr hånad, längden på sina kjolar kritiserad och sin förmåga som mamma ifrågasatt dagligen i media. Tidningarna publicerade också topless-bilder på henne - givetvis utan hennes samtycke. Popgruppen Spice Girls var skapade för att rida på nån sorts feministisk våg, men utsattes inte för mindre objektifiering av äldre mediamän för det. När megapopulära programledaren Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV för att se om hon tappat gravidkilona, var bara ett exempel.
Och samtidigt som jag var en naiv 21-åring som drack dyr cappuccino och billigt vin med smak av kork i London, var Monica Lewinsky 24 år och genomgick en offentlig förnedring av en magnitud som är svår att förstå. Och det var inte bara näthatare i sina mammors källare som stod för den, även etablerade journalister.
Om det är någon tidpunkt och några personer som hade mått bra av lite ”cancel culture” så är det denna tid och de journalister, komiker och politiker som deltog i smutskastningen av en ung kvinna och som på inget sätt motsvarade det eventuella ”brott” hon begått. Efter att ha varit tyst i två decennier publicerade Lewinsky en hyllad text i Vanity Fair där hon, nu 40 år, med egna ord beskrev vad hon gått igenom när hon var 24. Hon beskrev hur framträdande kvinnor som kallade sig feminister deltog i slutshamingen mot henne. Hon beskrev hur svårt det varit för henne att få jobb med sitt impopulära efternamn. Hon beskrev hur det kändes att inför hundratals människor få frågor om hur det är att vara ”USA:s blowjob queen.” I en intervju nyligen med John Oliver - som för övrigt bett om ursäkt för sina egna skämt om Bill Clinton-skandalen när det begav sig - förklarade Lewinsky varför hon aldrig ändrade sitt efternamn. ”Jag tror det var principen. Bill Clinton behövde inte ändra sitt efternamn. Ingen frågade någonsin honom om han tyckte att han borde ändra sitt namn.”
Nej, det är inte konstigt att vi alla blev feminister under 90-talet.
Och 1996 kom en bok ut som förändrade det svenska feministiska samtalet för hela min generation. Det är svårt att förklara betydelsen av Nina Björks bok Under Det Rosa Täcket för dagens unga feminister. Förutom Susan Faludis Backlash kan jag inte komma på någon annan bok som alla feminister i 20-årsåldern hade läst. Alla. Vi som var unga och feministiskt obevandrade och ville läsa feministisk diskussion på svenska under senare halvan av 90-talet hade tidskriften Darling, tidningen Bang och Linna Johanssons fanzine Bleck. Och så hade vi Under Det Rosa Täcket. Ett par år senare kom visserligen antalogin Fittstim, men då var feminismen redan mainstream.
I Under Det Rosa Täcket ställer Nina Björk vad hon kallar för livmoderfeminism - idén att kvinnor förfördelas på grund av att essentiellt ”kvinnliga” egenskaper nedvärderas av samhället och lösningen är att uppvärdera det ”kvinnliga” - mot likhetsfeminism - idén att män och kvinnor är psykologiskt jämlikar och att det är kulturella föreställningar om könens biologiska olikheter som skapar könsroller och begränsar människors fria val.
Medan andra vågens feminister snäste om att vår generation var utseendefixerade och porrskadade talade Under det Rosa Täcket om för oss att viljan att leva upp till skönhetsnormen är en del av en socialt konstruerad könsroll. Om du väljer att förstora brösten är det för att samhället konstruerat "kvinnlighet" på det sättet, inte för att du vill göra det ”för din egen skull” - som mången utvikningstjej på denna tiden för övrigt påstod. Du skulle inte göra valet att förstora brösten om du visste att du skulle bo på själv på en öde ö de närmsta femtio åren.
Idag kan det låta banalt att sådana enkla faktum kunde ge en insikt man inte haft innan, men att vara ung och börja navigera sig bland socialkonstruktiva begrepp som könsroll, könsidentitet, kvinnlighet, manlighet är inte helt lätt. Det är lätt att glömma, så här 25 år senare.
Idag har vi gått vidare från teorin om att kön enkelt kan uppdelas i två kategorier; biologiskt kön och socialt genus. Idag brottas feminismen till exempel med att förena idén om biologiskt kön/socialt genus med självdefinierad könsidentitet, även om vissa feministiska strömningar valt att helt enkelt exkludera könsidentitet med argumentet att det hotar hela kvinnokampen. Och det är såklart tufft att inse att ens analys av kön som man närt under lång tid inte stämmer med hur kön fungerar i verkligheten. Avfärdande framför att försöka anpassa den egna teorin är givetvis enklare.
Men nästan alla teorier behöver utvecklas och anpassas, hela tiden, ju mer vi lär oss om verkligheten. Fýsiker har spenderat snart ett sekel med att leta efter sätt att förena två av de mest grundläggande teorierna om hur universum fungerar: Einsteins allmänna relativitetsteori och kvantmekaniken. Var och för sig fungerar de och är helt centrala i vår förståelse av universum. Men när man ska förena dem blir det svårt. Ändå fortsätter de försöka eftersom en teori om hur universum fungerar som inte stämmer överens med verkligheten, inte är mycket att ha. Och om fysiker kan varför skulle vi feminister vara sämre?