Problemet med organisationer som ser sig som "goda" är att det ibland tycks gå hand i hand med att inte kunna hantera kritik särskilt bra. Det är som att de och deras lojala försvarare anser att så länge man har ett syfte som i princip alla människor anser vara "gott," så ska man heller inte behöva få kritik för de metoder man använder för att nå dit.
Vi behöver organisationer och engagerade aktivister som lägger sin tid på att förbättra samhälle. Men vi behöver också kunna kritisera hur de arbetar. Metoderna de väljer är liksom ingen bisak, de kan förstöra hela syftet om man inte är försiktig.
Den stora risken för organisationer och rörelser som bemöter alla kritiker genom att genast utmåla dem som "pedofilkramare", "porrvurmare", "manstillvända feminister" eller vad det nu är för epitet man klistrar på dem, är inte bara att man framstår som att man inte kan bemöta saklig kritik. Den stora risken för organisationer som vägrar bemöta kritik mot de metoder de använder är att de kan missa viktig kritik som visar att deras metoder motverkar deras syfte, snarare än bidrar till det.
Om man till exempel driver en organisation som påstår att barn dagligen utsätts för porr och att de blir både skadade och beroende av det - trots avsaknad av forskning som visar på detta - kan man säkert skrämma upp tillräckligt många föräldrar för att få uppmärksamhet och tjäna pengar. Dock riskerar man också med sådana metoder att skapa ett samhälle där barn inte vågar gå till vuxenvärlden med sina frågor kring pornografi, eftersom de tror att de gjort något farligt och förbjudet och att vuxna kommer bli upprörda om de berättar det. Något kritiker av dessa metoder ständigt påpekar, bara för att utmålas som nån sorts porrlobby som tycker barn ska se porr. Men när barn slutar våga komma till vuxna med svåra frågor slutar vi också kunna skydda dem. Metoden att skrämma upp föräldrar skapar därför sällan en tryggare värld för barn. Tvärtom.
När man lägger ihop delarna visar sig helheten bli någonting större än summan av de enskilda delarna. Om man vägrar lyssna på kritik kommer man inte kunna se det i tid.
Eller om man driver en organisation för att skydda barn mot övergrepp och konsekvent beskriver alla kritiker som att de "inte bryr sig om att barn utsätts för övergrepp." Trots att ingen kritiker kritiserar syftet utan bara metoden - att låtsas vara minderårig och aktivt ta kontakt med män för att sexchatta och t.o.m skicka nakenbilder som man låtsas är av barn, i förhoppningen att stämma träff med någon av dem för att hänga ut den personen på nätet.
Man behöver såklart inte hålla med om kritiken. Men om man främst bemöter den genom grundlösa (men effektiva i att tysta meningsmotståndare) påståenden att kritikerna bryr sig mer om förövare än om barn finns en risk att man aldrig skaffar sig faktiskt sakliga argument för att försvara sina metoder, argument baserade i fakta och forskning.
Och om man aldrig behöver försvara sina metoder med fakta och forskning, finns risken att det en dag visar sig att ens metoder bidragit till att skapa en mindre trygg värld för barn, istället för motsatsen. Att fler organisationer och aktivister inte är mer rädda för att missa väsentlig kritik, och därmed mer villiga att inte bemöta den genom att skicka ilskna drev på kritiker, är ett mysterium.
Snarare är det till och med extra viktigt att förhålla sig kritisk mot just de rörelser och organisationer vars mål man själv delar. Och just de rörelser som ser sig själva som "goda" borde vara extra glada över att få kritik, istället för extra upprörda över att någon kritiserar dem.
Som feminist ser man emellanåt detta fenomen inom den feministiska rörelsen. Just för att vårt syfte är ett mindre förtryckande samhälle, så tycks en del tro att kritik mot de metoder vi använder för att nå dit automatiskt är antifeministisk. Men det är skillnad på att kritisera feminismens syfte, och att kritisera metoderna. Att kritisera kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp är definitivt antifeministiskt, men att kritisera metoder man väljer för att nå denna rätt kan mycket väl vara feministisk.
För det är inte metoderna i sig som är feministiska. Inte om de på lång sikt visar sig skapa ett mer förtryckande samhälle, istället för mindre. Kritik internt behöver därför formuleras på rätt sätt. Frågan vi ska ställa är inte om det är, säg, feministiskt eller inte att hänga ut privatpersoner som sexbrottslingar på sitt instagramkonto utan rättegång. Eller om det är feministiskt eller inte att att förbjuda porr. Frågan vi måste ställa är vilken typ av samhälle vi är med och bygger genom dessa metoder.
Jag tror till exempel att förvägra människor att välja sitt eget pronomen och välja vilket omklädningsrum de använder, baserat på hur deras kropp ser ut, i slutändan skapar ett mer förtryckande samhälle för kvinnor, inte mindre. Därför är min kritik mot feminister som vill använda denna metod i kvinnokampen, också feministisk.
Att lära sig ta kritik är en av de absolut viktigaste sakerna alla som tar syftet med sin aktivism på faktiskt allvar kan göra. Annars borde man kanske ställa frågan vilka bevekelsegrunder aktivismen egentligen grundar sig i.