"So look me in my eyes, and whisper something fragile"

De som har privilegier måste övertalas att dela med sig av dem till de som inte har dem. De gör det ytterst sällan frivilligt. Som feminist är man ständigt medveten om detta. Man ser hur varje steg framåt kantats av motstånd som oavsett sakfråga sett ungefär likadan ut: "Det är jättebra att ni vann rättigheten att rösta/utbilda er/göra abort/osv, men kom inte här med nya krav för nu är allt jämställt." Varje rättighet kvinnor vunnit historiskt ses senare som ett naturligt steg, medan varje nytt krav kvinnor ställer ses som ”feminism run amok”.

Vi har alla spenderat en stor del av vår feministiska aktivism med att höra män förklara att de minsann aldrig skulle ha motsatt sig att kvinnor har rösträtt om de levde på den tiden, men att dagens feminism däremot går ”för långt” i sina krav på jämställdhet. Det intressanta är att de ofta delar samma argument som de män (och kvinnor) som var emot kvinnlig rösträtt. Även de som var emot kvinnlig rösträtt såg inte sig själva som att de var emot kvinnors rättigheter. De ansåg bara att rösträtten var att ta kvinnors rättigheter ”för långt” och att det i slutändan skulle ge alltför stora negativa effekter på samhället, vad gäller barn, familj, och kvinnors psyke.

Så även om dagens antifeminister ser sig som progressiva (sett ur gårdagens perspektiv) är det svårt att inte misstänka att de skulle befinna sig i motståndarlägret om kvinnlig rösträtt föreslogs idag

Det är intressant. Det är också intressant att titta på feminismen utifrån samma synsätt. Hur kommer framtidens feminister bedöma dagens feminister baserat på deras argument? Till exempel i debatten om biologiskt kön och könsidentitet. Vilka kommer ses som konservativa och vilka kommer ses som progressiva, oavsett hur de ser sig själva?

Grovt förenklat finns det idag två olika sidor inom feminismen i denna debatt.

En sida som har en intersektionell syn på förtryck och anser att om feminismen inte arbetar mot all form av könsförtryck, vare sig det riktas mot kvinnor, transkvinnor, transmän eller icke-binära, så kommer vi heller aldrig lyckas. Som anser att individen själv bäst kan bestämma vilket kön de har, och att samhället inte ska kräva att transpersoner på olika sätt ”bevisar” att de är detta kön.

Och en annan sida som - liksom anti-suffragetterna på sin tid - anser att det är viktigt med transpersoners rättigheter men att de förändringar som vissa feminister kräver skulle ha för stora negativa effekter på samhället och på kvinnokampen. Att möjligheten att ändra juridiskt kön efter hur man själv identifierar sig är ett hot, dels genom att man inte längre kommer mäta könsförtrycket av kvinnor eftersom det även kommer inkludera människor som fötts som ”män,” och dels för att de anser att män kommer påstå sig vara kvinnor för att kunna trakassera och våldföra sig på kvinnor i till exempel omklädningsrum, fängelser, offentliga toaletter och andra platser som ska vara kvinnoseparatistiska.

Båda dessa ”sidor” ser sig som de progressiva, och som de som för kampen mot könsförtryck framåt. Båda ser den andra sidan som bakåtsträvare som vill ta ifrån feminismen de segrar den hittills vunnit. Men hur kommer framtidens feminister bedöma dem/oss? Det vet vi inte.

Jag vet var jag själv står men jag vet inte med säkerhet om jag befinner mig på rätt sida, enligt framtidens feminister. Jag vet att jag tror att kön är biologiskt och att människor därför själva kan besluta vilket kön de har bättre än vilka könsdelar de föds med, men också att kön inte är binärt på det sättet vår kultur har utmålat det. 

Och jag vet att jag tycker att vissa feministers fokus på "basröst och penis" för att definiera någon som man fast personen själv anser sig vara kvinna, inte är något jag håller med om. Mest för att jag anser att feminismens mest grundläggande idé är rätten att bestämma över sin egen kropp, och att avkräva någon att skära av sig kroppsdelar eller genomgå medicinsk behandling för att accepteras som sitt kön därför är antifeministiskt. 

Och jag tror att en feminism som grundar sig på denna antifeministiska idé -  att rätten till sin egen kropp inte omfattar normbrytare - är helt fel väg för feminismen att ta. Men hur framtidens feminister kommer se på detta eller på dagens feministiska debatt i stort, kan jag så klart inte veta.

"I hope the roof flies off and we get blown out into space, I always make such expensive mistakes"

 

Så fort jag ser en dokumentär som utspelar sig på 90-talet kommer jag ihåg varför jag blev feminist. De som tror misogynin vi ser idag har grund i sociala medier, pornhub eller är något som har "importerats" på senare tid kan inte minnas 90-talet särskilt väl. De senaste åren verkar det dock som om någon bestämt sig för att ge flera av de kvinnor som var de mest hånade och bespottade av media under 90-talet upprättelse. 

För mig som genomlevde hela min tonårstid under 90-talet är det lika delar upplyftande som smärtsamt att se dessa historier berättas om igen med 2020-talets och en nu 40-årig kvinnas blick. 

Först ut var Marcia Clark, åklagaren i OJ Simpsons-åtalet, som under 90-talets mest bevakade rättegång fick sin frisyr hånad, längden på sina kjolar kritiserad och sin förmåga som mamma ifrågasatt, plus gamla topless-bilder publicerade i tabloidpressen. Såklart. Det här är ju 90-talet, då mansgrisiga män kunde sitta i TV och förolämpa offentliga kvinnors utseende och absolut ingen blev cancelled. Men i TV-serien American Crime Story: The People v. OJ Simpson får Marcia Clark revansch. Serien fokuserar lika mycket på rasismen i rättsväsendet som misogynin i media och halvvägs in börjar man allvarligt fundera på vad som är så fucking fel med cancel culture egentligen. 

Sen kom filmen I, Tonya om Tonya Harding – en av 90-talets kanske mest vilified kvinna förutom möjligen Monica Lewinsky. Men filmen fokuserar istället på (vit) arbetarklass och relationsvåld och ser Harding som en riktig person istället för superskurken i en mediasaga. Filmen kom samma år som metoo och med ungefär samma budskap nämligen att kvinnor som berättar sina historier inte måste vara perfekta, oskuldsfulla offer. Deras berättelse måste räknas ändå. 

På tal om metoo var det en annan bespottad 90-talshjälte som fick upprättelse under den rörelsen. Anita Hill som 30 år innan metoo vågade berätta sin historia om hur hon trakasserats sexuellt av en högt uppsatt man, visade vägen för de samtal om sexuella övergrepp vi har idag. 

I nyligen släppta dokumentären Framing Britney Spears får vi kanske inte veta så mycket om Britneys nuvarande mentala tillstånd men vad vi definitivt FÅR är en insikt i är hur förjävligt sexistiskt hon behandlades av media på 90-talet när hon valde att lämna sin för mediamän ofarliga oskuldspersona bakom sig och istället uppvisade sin sexuella sida, utan att vi feminister protesterade särskilt mycket. 

Och i dagarna såg jag den nyutkomna dokumentären om Spice Girls på SVT och kom återigen ihåg varför jag blev feminist på just 90-talet. Som till exempel när megapopulära programledaren Chris Evans vägde Victoria Beckham i TV några veckor efter att hon fött barn. Jag bodde själv i London under denna tid. Inget gällande engelska TV-profilers misogyni är överdrivet, tro mig. 

En av de största revanscherna över 90-talets misogyni måste dock vara Monica Lewinsky. Monica Lewinsky började ta tillbaka sin story 2015 när hon gjorde sitt Ted Talk om nätmobbing, slut-shaming och mediauthängningar av privatpersoner. Och igår visade sista avsnittet av serien Impeachment: American Crime Story om Bill Clinton-skandalen. Den plågsamma historien om hur 90-talets media förvandlade en gift amerikansk presidents affär med en 20-årig praktikant till en historia om en skamlös mansslukerska som ”förförde” sin stackars chef. TV-serier ger Monica Lewinsky och, paradoxalt nog även Linda Tripp, en annan bespottad kvinna under 90-talet, den upprättelse de förtjänar efter det seklets värsta mediedrev. 

Något som Monica Lewinsky i och för sig själv gjorde rätt bra själv när hon i en intervju med John Oliver härom året förklarade varför hon trots ändlösa Lewinsky-skämt aldrig ändrat sitt namn. ”I think it was the principle of it. Bill Clinton didn’t have to change his name. Nobody’s ever asked him did he think he should change his name. So I think that’s an important statement.”