Thursday, August 13, 2020

"We have normality. I repeat, we have normality. Anything you still can't cope with is therefore your own problem."

Detta verkar bli hösten då vi kommer prata om #metoo. Vad var det som skedde? Och vad har hänt sen dess? Inom media, inom politiken, inom feminismen?

 

Det är det sistnämnda jag såklart är mest intresserad av. Den feministiska debatten och hur den utvecklas intresserar mig. Det är därför jag ägnar mig åt den. Jag tror att vi ständigt behöver ägna oss åt feministisk idédebatt för att säkerställa att vår rörelse inte går mot populism, moralism eller fascism. Precis som alla politiska rörelser måste göra.


Metoo är en av de största diskussionerna om sexism och kvinnors vardag som genomförts. Och därför är det något av det mest intressanta som hänt inom feminismen de senaste åren.

 

Metoo var ett ljus i mörkret, en lysande kraft som satte strålkastarljuset rakt på den globala våldtäktskultur vi lever i. En kultur som finns i olika grader i hela världen. En kultur där hotet om sexuellt våld är ständigt närvarande i alla kvinnors liv och begränsar såväl deras handlingsutrymme som deras möjligheter i livet. Ett hot som ibland förverkligas och ibland bara finns outtalat (såsom sexuella ”skämt” i fikarummet, sexistiska jargoner i styrelserum, händer på låret på jobbmiddagen) men som alltid kontrollerar och styr kvinnors vardag. Eftersom det är designat för just det syftet.


Metoo var helt fenomenal i att belysa denna kultur. Snabbt tystade fann sig de som brukar hävda att det bara är ”vissa” män som beter sig sexistiskt och att det helt och hållet är kvinnors ansvar att ”skydda sig” mot dessa män. För vad ska de säga när det blir så här tydligt hur fel de har om att det bara handlar om "en viss typ av män?" Vad ska de säga när det visade sig att det var deras egna förflyttande av ansvar för mäns beteende från deras axlar till kvinnors som skapade den kultur där alla män måste anse vara potentiella våldtäktsmän? Att det inte var feministernas fel. Inte vänsterns. Deras eget.

 

Backlashen mot metoo blev också hård och högljudd. Precis som man kan vänta sig. Metoo utmanade ju varenda manligt privilegium som finns.

 

De enskilda utpekanden av män som gjorts under metoo blev tyvärr ett bra fokus för de som ville undvika de större frågor som metoo faktiskt ställde. Detta fokus på enskilda fall och uthängningar av kända namn var inte till nytta för metoo-rörelsen - givetvis undantaget några högprofilerade publiceringar som Weinstein och Kulturprofilen, som alla föregåtts av gediget journalistiskt arbete. Dessa var viktiga för att de ledde till en bred diskussion om hur män med makt systematiskt kan begå övergrepp i skydd av andra. Men styrkan i metoo låg inte ett par kända personers uppgång och fall, även om media fokuserade på det. Styrkan låg i det mönster alla berättelser från kvinnor runt om i världen belyste. Ett mönster som inte är begränsat till ett visst land, en viss kultur eller en viss religion, utan är i sanning globalt.

 

Det var lite synd att dessa enskilda namnpubliceringar fick sådan enorm uppmärksamhet och blev det som sedan diskuterades på ledarsidor, i fikarum och på sociala medier. Men medialogiken rår vi ju inte på. Samtidigt ledde det till en diskussion som visade sig viktig för feminismen att ha. 

 

Vi fick anledning att diskutera vad ordet ”systerskap” faktiskt innebär när det används som feministiskt slagord. Innebär systerskap verkligen att man som feminist alltid måste tro på en kvinna som anklagar en man för våldtäkt? Och alltid måste misstro mannen? Vad säger det i så fall om feminismens syn på rättssäkerhet? Vad skapar vi för samhälle med en sådan definition av ”systerskapet”.

 

Innebär systerskap att kvinnor kan ses som en enhetlig grupp som delar samma erfarenheter, historia eller upplevelser av förtryck? Blir inte ordet i så fall lätt ett slagord för att alla kvinnor ska ansluta sig till den vita, heterosexuella, ciskönade, medelklasskvinnans kamp? Och att när de kvinnor vars erfarenheter inte ingår i den protesterar så kallas de ”osysterliga” och anklagas för att ”splittra kampen.”

 

För egen del oroar det mig när ”systerskap” definieras som lojalitet istället för solidaritet. Solidaritet känner jag som kvinna med andra kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Lojalitet känner jag gentemot min familj och mina vänner. Skillnaden är stor och de två bör aldrig blandas ihop i en politisk rörelse om man inte vill riskera att hamna i sektliknande beteenden och rättsvidrig syn på människor.

 

När det gäller våldtäktsanklagelser betyder systerskap i min definition helt enkelt att man inte misstror kvinnors berättelse enbart på grund av patriarkala myter - myter om till exempel hur hon betett sig innan eller efter våldtäkten, hur hon var klädd, hur mycket hon druckit, om hon följde med honom frivilligt, osv osv. Det är dock inte exakt detsamma som att bedöma i ett enskilt rättsfall. För att bedöma på en sådan mikronivå behöver vi ett rättssystem. Annars börjar vi gå mot det där vi skulle undvika: populism moralism och fascism.

 

Systerskap betyder heller inte att "alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor.” Det är en vanlig sägning i samband med ordet systerskap, men det vore förstås orimligt att tillämpa. Eftersom en kvinna lika väl som en man kan vara förtryckare. En kvinna kan vara sexist, rasist, transfob och homofob. Systerskap kan inte handla om lojalitet mot kvinnor på en sådan mikronivå.


På makronivå vet vi dock att kvinnor behandlas annorlunda än män. Det beror på patriarkala strukturer för sådant som makt, familjebildning, sex, sexualitet och våld. Definitionen av systerskap är solidaritet med kvinnor som drabbas av patriarkatet. För vi drabbas alla och vi behöver alla stötta och hjälpa varandra. Metoo lyfte fram allt detta och - undantaget medias haveri denna höst och ett par missriktade försök inom den feministiska rörelsen att definiera ”systerskap” som blind lojalitet - var precis den rörelse för kvinnlig solidaritet och belysande av våldtäktskultur på samhällsnivå istället för individnivå, som vi så väl behöver.

 

Wednesday, August 05, 2020

"I am selfish, private and easily bored. Will this be a problem?"


Det vibrerar inom de feministiska leden. Om du är feminist och följer den interna feministiska debatten är det som att lyssna på hundratals ständigt spända bågsträngar. Och ibland är det någon av dem som brister.

 

Just nu är det bågsträngen om huruvida den feministiska rörelsen ska inkludera ”andra” utsatta gruppers kamp i den egna rörelsen, som vibrerar mest. Den har i och för sig vibrerar i över ett sekel, och då och då brister den.

 

Frågan är alltså, lite förenklat, om den feministiska rörelsen ska renodla sig som en ren ”kvinnokamp” som knyter samman alla kvinnor i en enda kamp baserad på idén att alla kvinnor delar samma erfarenheter av förtryck utifrån sin kvinnliga biologiska verklighet.



Argumenten för detta är att en renodlad kvinnokamp centrerad runt de ”kvinnofrågor” som alla kvinnor delar, skulle vara en starkare kraft än en feministisk kamp som inkluderar många olika frågor utifrån olika maktordningar - rasifierade kvinnors förtryck av vithetsnormen, transkvinnors förtryck av cisnormen, lesbiska kvinnors förtryck av heteronormen, osv.

 

Mot idén om en enda och renodlad ”kvinnokamp” står idén att feminismen måste inkludera kamp mot alla de olika maktordningar som förtrycker kvinnor på olika sätt. Det brukar kallas för ett intersektionellt perspektiv på feminismen och säger att det inte går att lyfta ut ett av de olika förtryck som korsar varandra (”intersect”) hos en individ. Eftersom förtryck samverkar. Vi som står på denna sidan tror inte på argumentet som kvinnor har hört från manliga rättviserörelser, nämligen att man måste ”ta en kamp åt gången” och att ”det är er tur att bli fria när vi är klara”.

 

När jag läser olika feministiska kommentarsfält får jag känslan av att de som motsätter sig att inkludera fler frågor än ”kvinnofrågor” i feminismen till viss del har missuppfattat vad vi andra menar med intersektionellt perpspektiv på feminismen. Intersektionalitet har blivit nästan ett skällsord i vissa kommentarsfält och beskrivs som att rangordna olika förtryck så att transkvinnor alltid är mer förtryckta än ciskvinnor, svarta kvinnor alltid mer än vita kvinnor, osv.

 

Men snarare än att rangordna maktordningar så innebär intersektionellt perspektiv att belysa hur olika maktordningar samspelar med varandra – både hos en individ men också i samhället i stort. Feminister använder intersektionalitet för att kunna se de maktordningar som finns inom gruppen kvinnor och inom den feministiska rörelsen. Så vi inte bli en rörelse som säger oss vilja motverka förtryck samtidigt som vi utöver det.

 

Den överhängande risken om man säger att alla kvinnor har samma erfarenhet av kvinnoförtryck är att de kvinnor som redan ingår i alla samhällets normer (förutom mansnormen då) kommer skapa en norm även inom den feministiska rörelsen. Deras erfarenheter av att vara kvinnor kommer ses som "alla kvinnors" erfarenheter, precis så som normer alltid fungerar.


När kvinnor utanför normen lyfter de maktordningar som finns inom feminismen anklagas de av majoritetsfeministerna för att ”splittra” kvinnokampen och får höra saker som ”man kan inte kämpa mot alla förtryck samtidigt” och ”feminismen kan inte vara en faddergala för allas kamper.” Men många av oss tror tvärtom. Att man måste se och kämpa mot alla förtryck samtidigt för att lyckas. Svarta kvinnor drabbas inte bara av rasism och sexism, de drabbas av rasistisk sexism. Transpersoner drabbas av könsförtryck, bara inte på exakt samma sätt som ciskönade kvinnor.


I TV-serien Mrs America finns det en scen när Betty Friedan (Tracey Ullman) diskuterar med Bella Abzug (Margo Martindale) om vilka frågor som bör lyftas på National Women’s Conference och utbrister ”And don’t let hem make it about lesbianism. It’s not our fight!

 

Scenen blir som ett eko fram till dagens feminister som säger att transkvinnor ”tar över” feminismen med sina ”åsikter om kön och förtryck” och att det inte är feminismens ansvar att ”ta dessa personers kamp.”  Från första vågens feminism till andra, tredje och nu fjärde vågen har kvinnor tvingats protestera mot hur de starka rösterna inom den feministiska kampen prioriterat bort vissa kvinnors frågor.


Under historien har vita kvinnor uteslutit rasifierade kvinnors kamp mot rasism från ”kvinnokampen” och heterokvinnor har uteslutit lesbiskas kamp mot heteronormen från ”kvinnokampen” och ciskvinnor har uteslutit transkvinnors kamp mot transfobi från ”kvinnokampen” och män har uteslutit kvinnors kamp från allt, och om ni inte ser mönstret är ni galna.

 

Ett aktuellt exempel på hur en feminism som drivs av majoritetsnormens perspektiv och utesluter andra skulle kunna se ut, är när en stor instagramfeminist nyligen ondgjorde sig över att en transtjej på ett amerikanskt high school fått rätt att byta om i tjejernas omklädningsrum. Den unga transtjejen har inte opererat bort sina yttre genitalier, vilket fick instagramfeministens kommentarsfält att fyllas av feminister som utropade att ”har du manskropp går du på herrarnas” och ”inga penisar i tjejernas omklädningsrum.”

 

Frågan som lyfts är förstås inte enkel, jag säger inget annat, men kommentarsfältet visar pedagogiskt upp feminismens behov av att inkludera transkvinnors kamp och  röster i vår rörelse för att inte i slutändan få en feminism där normen bestämmer hur icke-normen ska bete sig - i detta fallet ciskönade feminister som utifrån sitt eget perspektiv kopplar transkvinnor till frågan om mäns sexuella våld mot kvinnor och som inte ser problemet med att bestämma att transkvinnor måste skära av sig externa kroppsdelar för att deras könsidentitet ska accepteras. På samma sätt som patriarkatet aldrig sett några problem med att bestämma över alla kvinnors kroppar.

 

Det finns mycket för oss feminister att diskutera vad gäller hur man bäst utövar kamp, och jag sitter inte på svaren, men det minsta man kan begära från en rörelse som vår är att den inkluderar de vars kroppar man vill bestämma över.