Vi feminister måste stötta dessa kvinnor. Vi måste belysa detta patriarkala system som baseras på patriarkala idéer om vilka som räknas som ”riktiga” våldtäktsmän och vilka som räknas som ”riktiga” våldtäktsoffer i en patriarkal värld. Det är systerskap.
Men man kan utöva detta systerskap utan att 1, ta ställning i rättsfrågan, 2, hänga ut icke-dömda, och 3, rättfärdiga moralistiska pöbeldomstolar och populistiska svar på komplexa problem.
Det är lätt att dras med i populism och moralism. Jag förstår det. Jag förstår att det är lätt att köpa populisternas enkla lösningar om att ”kriga” mot det patriarkala rättsväsendet eller deras krigsrubriker om ”rättssamhällets kollaps”. Jag förstår att det är lätt att dras med i moralisternas offentliga skampålar för misshagliga åsikter. Och jag förstår att det är lätt att tro på personer som blandar ihop sin egen personliga agenda med feminismens och säger att de som kritiserar dem därmed sviker rörelsen.
Jag förstår allt detta, men det är förödande för den feministiska kampen att det tillåts fortgå.
Jag tror att det är helt avgörande för feminismen att våga föra en diskussion om just populism, moralism och personliga agendor inom rörelsen. Att inte låta sig skrämmas av det aggressiva tonläge och fiendestämpling av meningsmotståndare som dessa just dessa tre ofta för med sig
Ett sätt för en politisk rörelse att värja sig mot populism, moralism och personliga agendor är att lyfta blicken. Den första fråga vi ställer ska inte vara huruvida det är feministiskt att förbjuda porr, kämpa för hårdare straff eller hänga ut icke-dömda våldtäktsmän på feministiska sajter. Istället bör den första frågan vara: Vilken typ av samhälle leder dessa metoder till? Får vi i slutändan ett mindre eller mer förtryckande samhälle?
Aktivister och organisationer inriktade på en enskild fråga måste lära sig att debattera hela bilden. Inte bara en del.
Ett annat bra sätt att värna en politisk rörelse från populism, moralism och personliga agendor är att sluta diskutera frågor som om de vore svartvita. Jag förstår att detta inte är lätt om man som person eller organisation försörjer sig på politisk aktivism. I vårt debattklimat är polemik det enda sättet att skapa sig ett namn. Man får inte tusentals delningar eller tiotusentals följare eller en krönikeplats i en stor tidning eller tjänar swishpengar på sin ”oberoende journalistik” eller blir en stjärna i alternativa medier om man inte delar upp världen i antingen rätt och fel, antingen svart eller vit.
Men problemet är att världen inte ser ut så. Det finns väldigt få frågor som är antingen svarta eller vita. Världen består av gråzoner, och det gäller att hitta och belysa de kulturella mönster och strukturer som finns i dessa gråzoner.
För populism, moralism och personliga agendor är en svartvit syn på verkligheten livsviktig. Det är den grund som hela deras premiss vilar på. Men för alla oss andra kommer vi någon gång till en punkt när vi tänker: När ska vi sluta diskutera en polemisk bild av verkligheten och istället börja diskutera den verkliga verkligheten?
Den feministiska rörelsen behöver rikta in sig på att diskutera den verkliga verkligheten, inte en bild av verkligheten. Vi behöver fokusera på det som förändrar ett samhälle på riktigt - långsiktigt, radikalt och i grunden - och sluta luras av den förenklade krigsretorik och stridsslogans som populismen erbjuder.
Feminism handlar om kultur och struktur. Inte enskilda. Det är så vi värnar rätten för kvinnor att peka på de problem som vårt patriarkala samhälle blundar för, utan att tumma på principerna om alla individers lika värde och värdighet och skydd från pöbeldomstolar och uthängningar.
Det är vad systerskap betyder.